|
31 kap. Om
rättegångskostnad (i brottmål)
Återbetalningsskyldighet
för den dömde
Den tilltalade
frikänns
Målsägares återbetalningsskyldighet
Tilltalad målsägare
eller försvarare har förorsakat onödiga kostnader
Ställföreträdares
ansvar
Flera tilltalade
Förundersökningen
nedlagd
Beslut
Överklagade mål
Endast målsägande
fört talan
1 §
Döms den tilltalade för brottet i ett mål där åklagaren
för talan, skall den tilltalade ersätta staten vad som
enligt rättens beslut betalats av allmänna medel för
hans inställelse vid rätten under förundersökningen, för
bevisning under förundersökningen eller i rättegången
samt i ersättning till försvarare. Han skall också ersätta
staten för kostnaden att hämta honom till rätten.
Ersättningsskyldigheten
omfattar dock inte kostnader, som inte skäligen varit
motiverade för utredningen, eller kostnader, som vållats
genom vårdslöshet eller försummelse av någon annan än
den tilltalade, hans ombud eller försvarare som utsetts
av honom.
Den tilltalade är
inte i annat fall än som sägs i 4 § första stycket
skyldig att betala mera av dessa kostnader än vad som
skulle ha utgått i grundavgift och tilläggsavgift vid
allmän rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429).
Har han haft offentlig försvarare i målet, skall
grundavgiften minskas med vad han har betalat i rådgivningsavgift
till försvararen.
Vad den tilltalade
skall betala får jämkas eller efterges, om skäl härtill
föreligger med hänsyn till den tilltalades brottslighet
eller hans personliga och ekonomiska förhållanden.
Om det belopp som
den tilltalade skulle vara skyldig att ersätta
understiger en viss av regeringen fastställd gräns,
skall ersättningsskyldighet inte åläggas. Lag
(1993:10).
2 §
Frikänns den tilltalade i mål, där åklagaren för
talan, eller avvisas eller avskrivs åtal som är väckt
av åklagaren, kan rätten besluta att den tilltalade
skall få ersättning av allmänna medel för sina
kostnader för försvarare, för rådgivning enligt rättshjälpslagen
(1972:429), för bevisning under förundersökningen eller
i rättegången samt för expeditionsavgifter, om
kostnaderna skäligen varit motiverade för att den
tilltalade skulle kunna ta till vara sin rätt.
Den tilltalade kan
också få ersättning för inställelse inför rätten. Sådan
ersättning utgår enligt vad som gäller för en
tilltalad som har rättshjälp.
Döms den tilltalade
för brottet, kan han få ersättning av allmänna medel för
sådana kostnader som avses i första eller andra stycket
och som vållats honom genom fel eller försummelse av åklagaren.
Lag (1990:443).
3 §
Har målsäganden utan skäl gjort angivelse eller på
annat sätt föranlett allmänt åtal, får han i den
omfattning som är skälig förpliktas att ersätta staten
kostnad, som avses i 1 §, och vad som enligt 2 § tillerkänts
den tilltalade. Lag (1990:443).
4 §
Om den tilltalade i ett mål, där åklagaren för talan,
genom att utebli från rätten eller inte följa ett föreläggande,
som rätten meddelat, eller genom påståenden eller invändningar,
som han insett eller bort inse sakna fog, eller på annat
sätt genom vårdslöshet eller försummelse vållat
kostnader för staten, är han skyldig att ersätta sådana
kostnader oavsett hur ansvaret för rättegångskostnaderna
i övrigt skall fördelas.
Om målsäganden
eller en offentlig försvarare genom vårdslöshet eller försummelse
vållat kostnader för staten eller den tilltalade, är
han skyldig att ersätta dessa kostnader. Lag (1990:443).
5 §
Skall enskild part enligt detta kapitel helt eller delvis
ersätta rättegångskostnad och finnes ställföreträdare
för parten eller partens ombud eller biträde eller av
honom utsedd försvarare hava genom åtgärd, som avses i
3 §, eller genom vårdslöshet eller försummelse, som sägs
i 4 § , vållat sådan kostnad, äge rätten, även om
yrkande därom ej framställts, förplikta honom att jämte
parten ersätta kostnaden. Lag (1990:443).
6 §
Dömas flera för medverkan till samma brott eller för
brott, som äga samband med varandra, eller skola flera målsägande
ersätta rättegångskostnad, svare de för kostnaden en för
alla och alla för en. I den mån kostnad hänför sig
till del av målet, som angår allenast någon av dem,
eller ock någon orsakat kostnad genom vårdslöshet eller
försummelse, som avses i 4 §, skall dock denna kostnad gäldas
av honom ensam.
Är någon enligt 5
§ skyldig att jämte part ersätta kostnad, svare de en för
båda och båda för en. Lag (1990:443).
7 §
Skola två eller flera, en för alla och alla för en,
svara för rättegångskostnad, äge rätten på yrkande
av någon av dem med hänsyn till omständigheterna pröva,
huru kostnaden mellan dem skall fördelas eller om någon
av dem skall vidkännas hela kostnaden.
8 §
Vad i 2-7 §§ är stadgat skall, då förundersökning
nedlagts eller åtal eljest ej följt å förundersökningen,
äga motsvarande tillämpning i fråga om kostnad under förundersökningen;
skyldighet att ersätta sådan kostnad må ej åläggas
statsverket, med mindre förundersökningen inletts utan
skäl eller eljest synnerlig anledning förekommer därtill.
Har målsäganden
enligt 20 kap. 9 § övertagit av åklagaren nedlagt åtal,
gälle beträffande kostnad före övertagandet vad i 1-7
§§ är stadgat.
9 §
Vill åklagaren, att den tilltalade skall förpliktas att
ersätta rättegångskostnad, eller vill den tilltalade
erhålla ersättning för sådan kostnad, skall han, innan
handläggningen avslutas, framställa yrkande därom och
uppgiva, vari kostnaden består. Gör han det ej, äge han
ej därefter tala å den kostnad, som uppkommit vid samma
rätt. Rätten pröve självmant, huruvida kostnad, som
enligt rättens beslut skall utgå av allmänna medel,
skall återgäldas av den tilltalade eller annan eller den
skall stanna å statsverket. Fråga, som avses i 3 §, pröve
rätten ock självmant.
Då rätten avgör målet,
meddele rätten samtidigt beslut angående rättegångskostnaden.
Har förundersökning
inletts men åtal ej följt och vill den misstänkte kräva
ersättning för kostnad under förundersökningen eller väckes
å det allmännas vägnar fråga om återgäldande av sådan
kostnad, skall ansökan därom göras hos rätten. Lag
(1972:430).
10 §
Fullföljes mål från lägre rätt, skall skyldigheten
att ersätta rättegångskostnad i högre rätt bestämmas
med hänsyn till rättegången därstädes. Högre rätts
dom skall anses som fällande, allenast då den tilltalade
dömes till påföljd, som är att anse såsom svårare än
den, vartill lägre rätt dömt, eller, om han frikänts
av lägre rätt, finnes hava begått brottet eller av
honom fullföljd talan ej föranleder ändring i lägre rätts
dom. Stadgandet i 3 § skall avse det fall, att målsäganden
utan skäl föranlett att talan fullföljts av åklagaren.
Om kostnad i högre
rätt i mål angående fråga, som dit fullföljts särskilt,
äge vad i detta kapitel stadgas om mål, som väckts vid
lägre rätt, motsvarande tillämpning.
Återförvisas mål,
skall frågan om kostnaden i den högre rätten prövas i
samband med målet efter dess återupptagande. Lag
(1990:443).
11 § Om
rättegångskostnad i mål, vari allenast målsägande för
talan, gälle i tillämpliga delar vad i 18 kap. är
stadgat.
I fråga om den
tilltalades skyldighet att ersätta staten kostnad för
offentlig försvarare och för annan rättshjälp åt
honom själv tillämpas dock 1 § andra och tredje
styckena detta kapitel.
I fråga om
skyldighet för målsägande att i mål, vari han biträtt
allmänt åtal eller eljest fört talan jämte åklagaren
eller denne fört talan för målsäganden, ersätta rättegångskostnad
och om hans rätt till ersättning för sådan kostnad gälle,
utöver bestämmelserna i 3 och 4 §§ , vad i 18 kap. 12
§ är stadgat. Lag (1990:443).
12 § Hava i lag
eller författning givits avvikande bestämmelser om
kostnad i rättegång, vare de gällande.
|
