|
Idag utgör kvinnor 5-6 procent av det totala antalet fängelsedömda
personer. Dock görs de flesta undersökningar om återfall
endast på män. Det finns endast bristfällig forskning
om den kvinnliga återfallsproblematiken, man verkar alltså
anta att deras situation är likadan som männens. En
intressant fråga är då givetvis; stämmer detta? Ett känt
citat säger att kvinnor är från Venus och män är från
Mars och om detta stämmer; borde inte deras återfallssituationer
och problem se olika ut för de båda könen och behandlas
därefter? Denna uppsats ämnar utreda hur kriminalvården
hanterar kvinnliga kriminella, se närmare på om och i så
fall vilka skillnader som finns mellan män och kvinnor i
kriminalvården samt försöka involvera kvinnliga
kriminellas åsikter i saken.
Utredningen av dessa frågor sker med Lillemor Östlins skönlitterära
verk ”Hinsehäxan” som bakgrund, både i frågor gällande
ren fakta samt författaren (Östlins) åsikter gällande
vissa punkter. Lillemor Östlin är en kvinna som numera
är i sextioårsåldern som under större delen av sin
livstid varit kriminell och tillbringat långa perioder
inne på olika anstalter, bland annat Hinseberg. Hon är
drogmissbrukare och Hinsehäxan är en självbiografi där
hon berättar om hela sitt liv, från barndom till nutid.
Men andra frågor gällande kvinnlig kriminalitet
ska också besvaras.
I mångas ögon är kvinnor inte brottslingar eller tunga
missbrukare. Men sanningen är den att det finns
hundratals kvinnor ute i Sverige som tillhör en liten
grupp tungt kriminellt belastade personer som återfaller
i brott gång på gång. År 2001 bestod den siffran av
2200 kvinnor som på nytt dömdes till fängelsestraff
trots att de bestod av en grupp som tidigare suttit i fängelse
minst tre gånger. Detta visar att det är en mycket
utsatt grupp vi har att göra med som på något sätt
inte fått rätt hjälp från berörda instanser. Är det
statens fel som inte erbjuder rätt hjälp eller är det
de kriminellas fel eftersom de genom egna val valt
brottets bana?
Det skulle vara mycket enkelt att skuldbelägga någon
av dessa grupper men istället ska denna uppsats kartlägga
bakomliggande orsaker till dessa kvinnor situation samt
vilken hjälp de skulle kunna få för att inte återfalla.
Men med tanke på att systemet som staten lagt fram
uppenbarligen inte fungerar ska vi även reda ut vad som fått
kvinnor att bli hederliga. Vad de har gjort rätt och vad
staten skulle ha kunnat göra för dem.
Bakgrund
Som tidigare nämnt är det en grupp av kvinnor i vårt
samhälle som inte lyckas leva ett hederligt liv, gång på
gång dras de ned i brottets bana. Troligtvis mot sin egen
vilja men också för att de saknar möjligheterna till
att förbli fria från brott. Som utomstående har man
ingen aning om dessa kvinnors livssituation, vilka som
blir kriminella och vad som kännetecknar dem. Därför
presenteras följande fakta och statistik för att få en
djupare förståelse för deras livssituation:
Kvinnor som är belastade av brott kännetecknas av
följande:
• Dömda för tillgreppsbrott vilket innebär misshandel
eller våldsrelaterade handlingar
• Sedan tidigare belastade av fängelsevistelser
• En grupp där flertalet frigivits från ett medellångt
fängelsestraff
• Kvinnorna är medelålders
• Dömda för narkotikabrott
Bland kvinnor som uppfyller dessa kriterier ligger återfallsprocenten
på 80-82% vilket visar att de utgör en stor riskgrupp för
dem som kan tänkas återfalla. Återfallsgruppens kännetecken
i allmänhet är mycket snarlika. I denna studies resultat
ingår både kvinnor och män. De högsta återfallen kännetecknas
av personer som är/har:
• svenskar och nordbor
• sedan tidigare dömda för rån och narkotikabrott
• missbrukare
• har haft oordnad frigivningssituation
• sällan deltagit i åtgärdsprogram under
anstaltstiden
• i kontakt med psykiatrisk vård något oftare under
anstaltstiden
• tidigare belastade av fängelsevistelse
• dömda för tillgreppsbrott
• frigivits från ett medellångt fängelsestraff
Återfall – vad är det?
Att återfalla innebär enligt Kriminalvården ”att en
klient genom lagakraftvunnen dom döms till kriminalvård
inom ett visst tidsintervall från ett angivet startdatum.
Som återfall räknas även om klienten påbörjat verkställighet
av dom till kriminalvård med brott begångna på eller
efter det angivna startdatumet utan att domen vunnit laga
kraft.” Med lagakraftvunnen dom menas att domen inte är
möjlig att överklaga med ordinära rättsmedel.
Det finns även många andra definitioner av återfall
bland statistik, forskningsresultat, rapporter och
uppsatser som förekommer i ämnet.
Enklaste definitionen är om ett nytt brott begåtts
utan hänsyn till straff eller påföljd, men avgränsningar
är vanligt förekommande eftersom man statistiskt sett
ofta frånser mindre överträdelser. Till exempel är det
onödigt att se snatteri som ett återfall om den åtalade
tidigare dömts för allvarligare brott så som grova
narkotikabrott och misshandel. Återfall är därför inte
ett mått på hur pass kriminell en person är eller hur många
brott som personen begått, utan ett sätt att undersöka
om personen i fråga förekommer i register som tillhandahåller
information om brott.
Med tanke på den milda definitionen av återfall har
Sveriges brottslingar hög återfallsstatistik. Kriminalvårdens
siffror från år 2000 visar att 5038 av 9178 intagna på
Sveriges fängelser och anstalter tidigare dömts för
brott. Detta innebär en återfallsprocent på ca 55 % om
man bortser från frigivningar, villkorliga domar och typ
av brott. En mycket hög siffra som samtidigt verifierar
att 20 000 brottslingar i Sverige står för ca 70 % av
alla brotten som begås.
Kvinnlig brottslighet
Trots Sveriges dystra återfallsstatistik återfaller
kvinnor statistiskt sett mer sällan. Till exempel så återföll
endast 17 % av kvinnorna lagförda 2001 jämfört med 26 %
av männen under det första året i frihet. Tre år
senare hade siffran vuxit då 26 % av kvinnorna återfallit
medan siffran bland männen var så pass hög som 41 %.
Dessutom är den kvinnliga andelen av landets brottslingar
mycket låg om man jämför med männen som står för 94%
av dem som döms till fängelse. Detta leder naturligtvis
till att systemet mestadels är anpassat efter männens
behov trots att kvinnor ofta har ett tyngre missbruk, en
kriminell partner som i många fall också är missbrukare
samt tvångsomhändertagna barn. Många kvinnor har
dessutom utsatts för våld och sexuellt utnyttjande från
och med tidig ålder.
Bakgrund till ”Kvinna, kriminell & kåkfarare”
Av statistiken att döma är kvinnliga brottslingars
situation något som under många år förbisetts av
svenska samhället och staten. Det är en grupp som inte fått
den hjälp de behövt, vars behov inte tillgodosetts och
vars öden blivit ännu en siffra i statistiken.
Det är ett område som bör ses över men som ändå
inte fått uppmärksamheten den förtjänar. Trots
motioner till riksdagen och alarmerande statistik görs
ingenting åt dessa kvinnors situation. Därför bör
deras orsaker och hjälpen de kan få kartläggas och
utredas i en uppsats där nya möjligheter presenteras.
Varför drabbas så många kvinnor i ett framstående land
som Sverige av detta krisdrabbade öde? Och varför räddas
de inte från att leva ett liv djupt nersjunket i
kriminalitet och missbruk som fördärvar deras tillvaro?
Metod
Lyckligtvis finns det en del forskning på området om
just återfall, och framförallt mycket statistik; detta i
form av olika rapporter från exempelvis BRÅ (Brottsförebyggande
Rådet) och KRIS (Kriminellas Revansch I Samhället). I
dessa finner man också diskussioner och analyser av
statistiken. Det som är negativt är att det knappt finns
någon fakta angående kvinnlig återfallsproblematik.
Dock är informationen självklart mycket användbar då
den svarar på frågan vilka faktorer som spelar in i då
en kriminell återfaller i brott? Genom att ta del av
dessa rapporter får man en bra bakgrund och inblick i hur
den svenska kriminalvården agerar.
Dessutom har boken ”Hinsehäxan” varit behjälplig med
dess subjektivitet och unika fallbeskrivning. Här finner
man flera konkreta exempel på vad som försvårar återanpassning,
exempelvis attityd och drogmissbruk.
Uppsatsen ska inte endast vara en sammanfattning av de
fakta som finns utan ämnar även täcka delar av de åsikter
som finns. Därför har intervjuer med personer som har
intressanta erfarenheter och kunskaper inom ämnet varit
behövliga. En intervju med doktorand China Stenholm har
kommit till stånd men annars har det varit svårt att få
till intervjuer då folk varken haft tid eller viljan att
hjälpa till.
Att få kontakt med en kriminell eller en före detta sådan
är inte helt enkelt. Hur ska man lägga upp det på ett
bra sätt? Förhoppningsvis får man tag på någon som förstår
syftet med projektarbetet och ger bra svar på frågorna.
Problemet är dock att KRIS och liknande organisationer
inte visat sig vara särskilt samarbetsvilliga. Dessutom
tar anstalter inte emot studiebesök. Därför har
uppsatsen förlorat lite gällande åsikter från de människor
som faktiskt lever mitt i denna problematiska situation.
Ännu svårare blir det givetvis att få tag i en kvinna då
dessa endast utgör 5-6 % av de intagna.
Dessutom tar en undersökning av naturliga skäl några år
att göra då det gällande återanpassning behöver
passera ett antal år för att man ska kunna analysera
resultatet. Situationen för återanpassning har förmodligen
förändrats något under dessa år. Men eftersom de
undersökningarna som görs idag inte kommer komma ut förrän
om några år är det en omöjlighet att få tillgång
till en aktuell undersökning.
I detta fall kan man även tala om kvantitativa och
kvalitativa undersökningar; de flesta som finns är
kvantitativa vilket innebär att man endast får en allmän
bild av situationen. Alltså finns det risk att man missar
unika fall som kan vara intressanta för slutsatsen. Här
passar ”Hinsehäxan” perfekt in och fyller de hålet
med sina fallbeskrivningar samt författarens (Östlins)
åsikter.
Även litteratur, tidningsartiklar och motioner som
skrivits till riksdagen har använts.
Motionen ”Nystart för kriminalvården” utfärdades
under 2005 från folkpartistiska politiker som ansåg att
kvinnans roll i det svenska rättssystemets fängelser var
klart underminerad i jämförelse med männens ställning.
I motionen presenterade politikerna viktig fakta angående
kvinnlig kriminalitet samt väsentliga synpunkter och ställningstaganden
för brottslingars situation. Motionen visar att politiker
försöker ta sitt ansvar men att riksdagen eller budgeten
inte alltid tillåter de förslag som behövs för att förändra
Sverige.
Givetvis var det inte svårt att hitta information till artikeln
via tidningar eftersom en majoritet av deras innehåll
dagligen grundar sig på brott och samhällsproblem.
Aftonbladet och Metro har försett uppsatsen med viktig
journalistik.
Eftersom Internet ibland kan anses som opålitligt kommer
endast ett fåtal källor därifrån och att använda seriösa
hemsidor har varit extra viktigt under arbetets gång.
KRIS hemsida har varit mycket användbar eftersom den
presenterar väsentlig information och fakta om
organisationen. Att använda sig av deras hemsida har
varit det enda alternativet för att kunna få information
om verksamheten. Denna information grundar sig mycket på
medlemmarnas upplevelser vilket gör att uppsatsen får
subjektiva åsikter från personer som själva upplevt fängelsevistelser
och kriminalitet.
En annan webbsida som använts är Kriminalvårdens
hemsida (www.kriminalvarden.se) vilken varit behjälplig
med sina allmänna fakta om vad man konkret gör på
anstalterna för att hjälpa de intagna. Denna har
bidragit med en god faktagrund tillsammans med undersökningarna
för att det sedan ska vara möjligt att analysera
resultatet.
Rehabilitering, återfall och hederlighet verkar vara ett
populärt ämne att analysera. Förutom Doktorand China
Stenholm, har många andra på Sveriges högskolor skrivit
uppsatser om liknande ämnen. Dessa innehåller mycket bra
fakta om bl.a. kvinnlig kriminalitet och hur hjälpen att
få från samhället ser ut om man är kriminell. Därför
har fakta också hämtats från C-uppsatsen ”Bättre
ut” som kartlägger ett av kriminalvårdens återanpassningsprogram
samt analyserar den rehabiliteringsvetenskap som svenska
Frivården använder sig av. Enstaka information har också
hämtats från studien ”En gång kriminell, alltid
kriminell?” i sociologi vid Blekinge Tekniska Högskola.
Etiska principer
Att vara kriminell är för många någonting skambelagt.
Brottslingar pratar ogärna om sitt förflutna med okända
och utomstående med risk för att bli moraliskt dömda.
Med tanke på den extremt låga status som brott och fängelsevistelser
har i dagens samhälle är det många som mycket gärna
sticker under stol med sitt förflutna. Därför har
muntliga källor från kriminella varit mycket svåra att
hitta. Sådana källor hade givetvis nyanserat den här
uppsatsen på ett mycket intressant sätt men personers
ovilja till att ställa upp har visat hur pass ogärna
personer med ett brottsligt förflutet vill öppna sig.
Eftersom brott är något som många håller för sig själva
var det inte förvånande att man varken kände eller
visste om någon i ens närhet som begått brott. Trots
det har flertalet kontaktförsök gjorts med Lillemor Östlin
och ”bloggare” som online berättar om sitt liv som
kvinnor och kriminella, men utan framgång har dessa
kunnat nås. Det har varit vid sådana tillfällen som
etiska principer spelat roll eftersom man som person inte
har en aning om hur man ska närma sig en kriminell och få
denna att på ett öppenhjärtigt sätt berätta om sitt
öde.
Under arbetets gång har man därför märkt av de fördomar
som finns inom en gentemot personer som sitter på fängelser.
Detta märktes till exempel av då brevet till Lillemor Östlin
skrevs eftersom det då var väsentligt att lämna ut
personliga kontaktuppgifter för att hon skulle kunna bli
intervjuad. Och att lämna ut telefonnummer och
hemadresser till en person som under majoriteten av sitt
liv begått brott och varit frihetsberövad och som
dessutom är missbrukare ses nog av de flesta som ett
djupt etiskt övervägande. I detta fall var viljan till
intervjun större och därmed togs beslutet att lämna ut
kontaktuppgifterna.
Den lätta rädslan gentemot kriminella personer har också
gjort att muntlig kontakt och försök till intervjuer
mestadels har gjorts med olika typer av anställda på
anstalter och fängelser samt personer via Sveriges högskolor
vilka är insatta i ämnet, till exempel China Stenholm.
Resultat
Nedan följer resultatet av den forskning som gjorts.
Det presenteras i ett antal punkter som är väsentliga.
Varför blir kvinnor kriminella?
Att bli kriminell grundas inte på fri vilja. Det är inte
ett karriärsval man sedan unga år gör eller en bana man
medvetet och godtyckligt halkar in på. Kriminalitet
grundar sig istället på missförhållanden och olycka
som tvingat den drabbade att leva ett liv den aldrig önskat
sig. Undersökningar visar att det finns flera faktorer
som spelar in och som förväntat fanns det tyvärr inte särskilt
mycket forskning om kvinnlig återfallsproblematik.
Nedanför presenteras vad som i rapporter, statistik
och bland brottslingar kommit att bli orsakerna till att så
många fler kvinnor under åren blivit kriminella.
Journalisten Viveka Vogel som 2005 skrev en artikel om
Lillemor ”Hinsehäxan” Östlin i Aftonbladet
presenterar fakta som bekräftar denna tes. Faktan säger
att kvinnor dömda för våldsbrott ökade från 483
stycken år 1982 till 1017 stycken år 1999. Att våldsbrott
är ett av de vanligaste kännetecknen för återfall
visar också att den lilla grupp tungt kriminella personer
som återfaller bara ökar och ökar.
Kvinna & Kriminell
Att kvinnor ens blir kriminella från första början
grundar sig i de flesta fallen på missbruk men dåliga
familjeförhållanden får också många flickor att rymma
hemifrån eller att redan från tidig ålder tvingas bli
självständiga. Detta kan leda till prostitution och dåligt
umgänge.
De dåliga förhållandena gör att kvinnor som knarkar
många gånger får ett tyngre missbruk än män samt en
partner som är missbrukare eller kriminell. Många har tvångsomhändertagna
barn men kvinnorna är i allmänhet negativa till att
kunna hålla kontakt med dem. Kanske beror det på skammen
som brott och frihetsberövningen medför eller att en mor
inte vill att barnet ska se denna i fängelse. Detta är
ett synbart problem med tanke på att 50 % av alla kvinnor
på t.ex. Hinseberg har barn.
Missbruk
Missbruk har en stor del i att kriminella återfaller i
brott, en undersökning visar att 79 % av dem som återfaller
i brott var missbrukare, detta trots att anstalterna
erbjuder flera program för avvänjning. Detta tros ha sin
grund i att de flesta långtidsdömda är missbrukare.
Dessutom är missbruket också något som både orsakar
brottslighet (exempelvis langning) och försvårar social
anpassning. En undersökning visar att
narkotikamissbrukare oftare återfaller i samma typ av
brott än personer vars brott tillhört andra kategorier.
Då en kriminell slutar med sitt missbruk är det avsevärt
mycket enklare för personen i fråga att återanpassa sig
då missbruket inte längre kräver stora summor pengar
snabbt som kräver kriminell verksamhet. I Lillemor Östlins
fall handlade större delen av hennes kriminella
verksamhet om knarklangning, hon var dessutom själv
missbrukare. Då hon föll tillbaka till brottslighet
efter anstaltsvistelse föll hon allt som oftast tillbaka
i både missbruket och drogbrottslighet. Detta är ett
fallexempel som tydligt visar på att undersökningarna stämmer.
70 % av alla kvinnor som sitter i fängelse lider av
narkotikamissbruk eller blandmissbruk och det finns även
undersökningar som visar att kvinnor i jämförelse med männen
har en allvarligare psykiatrisk problematik kopplad till
sitt missbruk.
Miljö och Uppväxt
Kriminalitet har mycket att göra med miljö som
vanligtvis speglar vilken typ av uppväxt den framtida
ohederliga kvinnan får. Att växa upp och livnära sig på
något så osunt som brott är i en stor majoritet av
fallen resultatet av en psykisk och fysisk ohälsosam
barndom.
Utanförskapet
Enligt China Stenholm är en stor riskfaktor för
kriminalitet det stora utanförskapet som finns i Sverige.
Hon menar att familjer med barn som slumpas ihop ute i
”fattiga” förorter lätt har möjlighet att utveckla
tendenserna som leder till kriminalitet.
Förhållandena ute i dessa förorter är ofta undermåliga.
Många har svårt att få jobb och livnär sig på
serviceyrken. Utan ett jobb som ger tillräcklig
stimulering är det några i den här gruppen som bildar
ett utanförskap. Ett utanförskap som i Sverige har låg
status och som tycks vara ett olösligt problem trots
politikernas försök till resolution.
Många av personerna som anses tillhöra Sveriges utanförskap
känner sig misslyckade vilket går ut över familj och
omgivning. Detta skapar oro bland barnen som känner sig
identitetslösa, de vet inte om de är värda att vara en
del av samhället eller utanförskapet. Dessa barn och
ungdomar söker sig till varandra. Många i hopp om att få
en bättre materiell standard än sina föräldrar.
Tillsammans skapar de en identitet som går ut på att i första
början busa men som ofta i tonåren går överstyr och
leder till brott. Snatteri i femtonårsåldern kan i
tjugofemårsåldern ha övergått till grövre stöld.
Utanförskap eller inte, TV-producenten och journalisten
Stefan Wahlberg håller med. Han skriver i en krönika i
tidningen Metro att det som börjar med skolk och skadegörelse
plötsligt passerar den gräns då omgivningen förstår
att räddningen från kriminalitet är långt borta. Och
trots att kriminologer och rättspsykiatriker är oense om
orsaken till kriminalitet så är alla eniga om att
beteendet debuterar redan i tidig ålder, oftast med
influenser från omgivningen.
I mannens grepp
Att leva och dras in i en omgivning av missbrukare och
kriminellt belastade personer leder till att många dömda
kvinnor har en partner i samma situation, det vill säga
som lider av missbruk och kriminalitet.
Att kvinnors missbruk är tyngre kan bero på att
partnern låter sin oro gå ut över kvinnan genom våld
och misshandel. Att bli misshandlad av sin partner leder i
sin tur till psykisk ohälsa vilket resulterar i att
kvinnans ofta existerande missbruk eskalerar. Allt detta
är några faktorer i den onda cirkel som leder till
kvinnlig kriminalitet.
Förutom våld kan kriminella inlåsta män styra sina
flickvänner och fruar genom sitt enorma kontrollbehov.
Dessa män är rädda att förlora dem eftersom de
praktiskt taget är hjälplösa på insidan och förlorar
den manipulativa kontroll de många gånger har. Kvinnan
kan då ta sig mod att lämna mannen men många av dem gör
vad som helst för att hålla kvinnan i sitt grepp.
Att skaffa barn är det enklaste sättet eftersom man då
har ett band till varandra för resten av livet.
Enligt China Stenholm förekommer det också att männen
tvingar kvinnorna till ”tjänster” så att de kan
fortsätta sina kriminella affärer på utsidan. Tjänsterna
i form av illegala affärer kan vara allt från att tvätta
kriminella pengar via ett företag till att agera
knarkkurir eller att smuggla mobiltelefoner till interner.
Detta visar hur skadligt det kan vara för en kvinna att
vistas i kriminella miljöer och att de själva snabbt kan
dras med i kriminella härvor efter att ha blivit
manipulerade att utföra illegala handlingar.
Modell över några av orsakerna till kvinnlig
kriminalitet
Psykisk ohälsa
Kriminalitet tär på psyket. Att begå olagliga
handlingar skapar stark ångest vilket resulterar i
psykisk ohälsa. Att hela tiden ha tankar om att åka fast
och dömas hängande över sig är inte sunt, detta i
samband med ärren från problematiska bakgrunder.
Förutom att ha blivit utsatta för våld har många
kvinnor också utsatts för sexuellt utnyttjande och övergrepp.
Kvinnorna har haft dåliga föräldrar eller någonsin fått
positiv bekräftelse vilket lätt leder till depression.
Ett bevis på detta är att många frigivna från landets
så kallade återfallsgrupp har mycket dålig kontakt med
familj, syskon och föräldrar.
De trauman som kvinnorna har upplevt har tryckts undan
istället för att lösas, de undantryckta känslorna
resulterar i depression och benägenhet till självmord.
Kvinnorna har ingen självkänsla eller identitet. Därför
söker de sig till likasinnade som leder in dem på ofördelaktiga
banor vilka kan resultera i brott.
China Stenholm säger också att all psykisk och fysisk
misshandel, oavsett samhällsklass, ger upphov till
riskfaktorer som kan göra en kvinna kriminell. Att den dåliga
psykiska hälsan blir värre ute i verkligheten och bland
det kriminella umgänget visar sig genom en av Brottsförebyggande
rådets rapporter där 25 % av frivårdens handläggare
ansåg att klienterna led av psykisk ohälsa. Slutsatsen
av detta är att man mår dåligt av kriminalitet eftersom
mer än 66 % av landets brottslingar återgår till sitt
kriminella umgänge efter frigivning.
Livssituation
Sammanfattningsvis kan man säga att om
frigivningssituationen är oordnad finns det statistik som
visar på att det är större risk att man återfaller i
brott. Men vad innebär detta egentligen? Påståendet låter
i sig logiskt. Är ditt liv rörigt då du muckar är det
väl inte konstigt att man återfaller till sitt gamla,
destruktiva beteende? Men vad är det då som är
viktigast då man muckar? Är det verkligen essentiellt
att ha bostad, arbete och utbildning?
Mycket tyder på att mångas frigivningssituationer var osäkra,
bland annat visar en undersökning att nästan hälften
var utan sysselsättning då de muckade. Dock hade de
flesta en lösning på bostadsfrågan. En annan undersökning
som Frivården gjort från 2001 visar att endast en
femtedel hade bostad vid frigivningen men att situationen
hade förbättrats och 40 % hade en bostad efter sex månader.
Samma undersökning visar också på att många hade svårt
att finna arbete efter frigivningen. Endast en fjärdedel
uppgav att de hade en sysselsättning som väntade på
dem. 13 % uppgav att de var arbetslösa medan 29 %, alltså
nästan en tredjedel ett halvår senare meddelade att de
var utan sysselsättning. Sammanfattningsvis visar detta på
att det finns stora variationer på hur
frigivningssituationen ser ut för före detta intagna,
och slutsatsen kan dras att muckning ofta kan innebära en
osäkerhet för många. Därför kanske det inte är
konstigt att de dras tillbaka i deras ”trygga”
kriminella livsstil där de finner ett sätt att försörja
dem själva och därmed också få tillgång till bostad
och så vidare.
Många oklarheter fanns även kring försörjningsfrågan,
hela 42 % uppgav i en undersökning att de förväntade
sig att bli försörja på socialbidrag i framtiden. Någon
förändring hade knappt skett sex månader senare. Endast
cirka en femtedel försörjde sig då på någon form av
arbete. Dessutom var ekonomiska problem vanligt bland
undersökningsdeltagarna, två tredjedelar hade skulder
och en femtedel uppgav att de hade problem att klara sina
utgifter.
Därför måste svenska Frivården kunna erbjuda en ordnad
frigivning samt vara beredd på att hjälpa till med
viktiga faktorer för att den hederligvillige personens
liv ska fungera. Detta inkluderar bostad, arbete,
utbildning, ekonomi, sociala relationer, fritid, missbruk
och hälsa. Tyvärr har frivården inte kommit så långt
men om dessa kriterier uppfylldes skulle hederligheten bli
ett verkligt mål för så många fler kriminella kvinnor.
Angående kriminell vänkrets uppgav många av de
frigivna att de inte skulle ha kriminellt umgänge vid
muck, dock hade denna situation återgått till gamla mönster
efter sex månader. Fler levde dessutom i en relation än
innan frigivningen.
Kännetecken för dem som återanpassar sig:
Många kriminellas dröm är att kunna leva ett normalt
liv utan fängelsevistelser, skyddstillsyn eller oro. Att
vara tvungen att begå brott för att klara sig ekonomiskt
eller för att man dragits in i en ond cirkel är vardag för
den lilla grupp av brottslingar som återfaller gång på
gång. Men av denna grupp kriminella är det alltid några
som lyckas leva ett normalt liv, ett liv utan risken att
åka fast och återigen dömas.
Vad som kännetecknar gruppen av kvinnor och kriminella
som lyckats undgå att begå brott igen är följande:
Ett lagligt liv är inte längre en dröm, utan ett mål
För att bli hederlig måste en djup inre önskan om
hederlighet väckas inom den kriminelle. Denna önskan måste
vara både större och starkare än viljan att begå brott
eftersom radikala förändringar måste ske för att återanpassningen
ska fungera. Man måste bryta totalt med de personer man känner
som har samröre med brottslighet. Detta innebär ofta att
man får flytta, byta telefonnummer och börja om på
nytt. Många före detta kriminella som återanpassat sig
anser att hederligheten kan jämföras med en pånyttfödelse,
en chans att i vuxen ålder rätta till de problem man ställt
till med.
Denna ”pånyttfödelse” innebär, nya vänner, ny
bostad, nytt jobb och en helt ny vardag. Det liv man så länge
levt ska nu suddas ut, inga frestelser som kan locka till
brott får finnas till hands eftersom brott i sig kan vara
ett missbruk för de personer som återfallit många gånger.
Att genomgå dessa dramatiska förändringar innebär att
den frigivne brottslingen verkligen måste ha viljan och
inte bara se ett hederligt liv som en dröm utan som ett långsiktigt
mål som med hjälp och stöd kan uppfyllas.
Missbruket upphör
Droger är en lätt undanflykt för en kriminell som vill
slippa ångesten, rädslan för auktoriteter och skulden
gentemot den egna familjen som brottslighet skapar.
Den dåliga psykiska hälsan bland många intagna gör att
droger blir en undanflykt som kortvarigt låter dem glömma
sina problem.
Men som med mycket annat som ger upphov till brott är
droger bara en ond cirkel som ständigt kräver underhåll,
både på det psykiska och fysiska planet. Därför är
drogfrihet en väldigt viktig faktor för den som vill återanpassa
sig. Dels är ett drogmissbruk extremt dyrt och drogfrihet
innebär att man inte längre behöver stora summor pengar
för att underhålla sitt drogmissbruk. När efterfrågan
på pengar avstannar behöver den återanpassade inte längre
begå brott.
”En pipa, ett bloss kan leda till brott. Det går inte
att säga att jag tar "lite ibland". Man är
fast. Det är sanningen och ingenting annat.” Lillemor
Östlin (2005-03-20)
Psykiskt är drogfriheten en mycket viktig faktor för att
kunna leva hederligt på grund av att man i nyktert tillstånd
inte skulle göra många av de saker som man triggas till
då man är påverkad av narkotika eller alkohol.
Förståelsen av att brott är skadligt
För att kunna leva ett hederligt liv måste den
kriminella komma till insikt om att man i första hand har
ett problem. Många långtidsintagna och brottslingar som
återfallit gång på gång anser sig ofta inte ha ett
problem. Detta grundar sig i mångas psykiska ohälsa samt
den allmänna uppfattningen om att ”jag har bara råkat
åka fast några gånger”. För att bli hederlig måste
man inse att man har problem men samtidigt att de kan lösas,
för många avstår från att bli hederliga på grund av rädslan
för misslyckande. Rädslan för misslyckande kommer från
att många redan känner sig som extremt misslyckade
individer som ändå inte förtjänar en plats i samhället.
Under sitt liv söker de sig till personer utanför samhället,
personer med en bakgrund och livssyn snarlik deras egna. Därför
måste återanpassningen ske tillsammans med ett enormt
stort moraliskt stöd från någon som inte bryr sig om
misslyckanden innan hederligheten slutligen uppfylls.
”Arbetslöshet, bostadslöshet och ensamhet utgör stora
problem när det gäller återanpassningen till samhället
och ett laglydigt liv.”
Svårigheter
Orsaken till att många känner sig misslyckade är den
onda cirkeln de dras med i då de för första gången begår
brott. Den består av några faktorer som gör att en
kriminell inte klarar av sin vardag lika lätt som andra.
Till exempel har kriminella svårt att klara sig
ekonomiskt eftersom de inte lika lätt kan få jobb som
andra. Detta grundar sig på att de flesta arbetsgivare
kollar upp om personen finns i brottsregistret innan anställning.
Om personen skulle vara brottsbelastad är det många som
tar det säkra framför osäkra och struntar i att anställa
personen. Många personer som begått brott har gjort det
hela sitt liv, ända sedan tonåren. De vet inget annat sätt
att försörja sig på och har därför ingen
arbetslivserfarenhet. Inte många företag anställer en
medelålders som aldrig haft ett jobb. Dessutom är
studiebakgrunden dålig. Av de 100 kvinnor som satt på
Hinseberg 1999 hade inte en enda universitetsutbildning,
endast nio stycken hade gått ut gymnasiet och 33 stycken
hade hoppat av grundskolan. Sådana fakta gör det förståeligt
att en person med kriminell bakgrund känner rädsla över
att ge sig ut i arbetslivet.
Men den kriminelles rädsla för samhället är också i
allmänhet stor. Denna grupp är inte van vid att röra
sig ute i arbetslivet och är därför rädd att ta nya
kontakter med rädsla för de fördomar som dömda möter.
Ofta är personer som aldrig haft kontakt med eller känt
en brottsling mycket fördomsfyllda.
Modellen ovan visar några av faktorerna till en
lyckad återanpassning.
Sund omgivning
Hederlighet kan bara uppnås med hjälp från omgivningen.
Omgivningen måste uppmuntra till det ”nya” livet
genom starkt moraliskt stöd, därav är det mycket nödvändigt
att personen i fråga klipper banden med allt i dennes liv
som har kriminellt samröre.
Det moraliska stödet kommer ofta från en bra
socialsekreterare, barn som tror på sina föräldrar samt
familjemedlemmar som finns till för den som vill återanpassa
sig.
Det moraliska stödet från hemmet är dock ovanligt
bland tungt kriminella eftersom en stor majoritet av dem
kommer från splittrade hem med problematiska bakgrunder.
I grund och botten beror kriminalitet oftast på psykisk
ohälsa som sedan lett personen in på fel banor. Men med
bekräftelse och stöd från en person blir det lättare
att klara av det svåra som hederlighet innebär.
Omotivation kan också vara en orsak till att
hederligheten är svår. Omgivningen stöttar inte
personen vilket resulterar i att denne inte orkar ta tag i
sitt liv eller kontakta frivården.
Frivården är den del av kriminalvården som verkställer
vården av kriminella i frihet. De har hand om
frigivningar, villkorliga domar, samhällstjänst och
personutredningar som rör gruppen som gång på gång återfaller.
”Rätt omgivning är viktigt för den som vill bli
hederlig”
Hjälp att få
Men vad för åtgärder tillämpas på anstalterna för
att hjälpa de intagna? En undersökning visar att 70 %
endast hade folk- eller grundskoleutbildning som
grundutbildning så givetvis är utbildning något man
satsar på. I samma undersökning uppgav 63 av 101 att de
hade deltagit i någon form av utbildning under
anstaltstiden.
Dock är denna undersökning från 1999 så givetvis
kan situationen ha ändrats.
På Kriminalvårdens hemsida beskriver de själva sin
uppgift på följande sätt; ”Den som ändå döms till
fängelse berövas sin frihet. Under denna tid är det
Kriminalvårdens ansvar att tillsammans med den intagne (i
kriminalvård) främja dennes anpassning i samhället samt
att motverka de skadliga följderna av inlåsningen.”
54 % av alla som sitter i fängelse har suttit i fängelse
tidigare vilket visar på att återfall tyvärr är
vanligt. För att de kriminella ska återanpassas börjar
man redan i häktet då en verkställighetsplan görs då
den kriminelle själv ombes att tänka ut vad som krävs för
återanpassning. De flesta som arbetar på en anstalt har
titeln kriminalvårdare och dessa är också ofta kontaktmän
vilket innebär att de har ansvar för en eller flera
intagna. Deras arbetsuppgifter kan bestå av att upprätthålla
ordningen på anstalten, bevaka permissioner och sjukbesök,
utföra visitationer av cellerna och på den intagne samt
planera den intagnes fängelsetid och frigivning.
För att förebygga återfall arbetar anstalterna för
att skapa nya tankemönster och levnadssätt för de
intagna. Man inkluderar i detta arbete, utbildning och
ofta även behandling. Exempel på arbete som erbjuds kan
vara snickeri, verkstads- och monteringsarbeten med flera
och på vissa anstalter finns det jordbruksarbeten. På
flera anstalter finns något som kallas ”KrimProd”
vilket är en del av Kriminalvården vars affärsidé är
att de erbjuder marknaden produkter som är producerade av
intagna på fängelserna. Syftet är att ge de intagna en
meningsfull sysselsättning under deras fängelsetid. Inom
utbildning handlar det först och främst om grundskole-
och gymnasieutbildning men det finns även
arbetsmarknadsutbildningar och på vissa anstalter,
yrkesutbildningar. Givetvis erbjuds även flera olika
sorters behandlingar. Bland annat tillhandahåller man något
som kallas för tolvstegsprogrammet. Man ämnar behandla
alla typer av beroenden, men vanligast är drog- och
alkoholmissbruk. Väg till hederlighet är att bli fri från
missbruk, detta bekämpas på många fängelser bland
annat på anstalten Gävle genom hjälp av AA - Anonyma
Alkoholister. AA löser missbruket genom tolvstegsmetoden
som är ett andligt rehabiliteringsprogram - inte religiöst.
Programmet innebär en djupgående personlighetsförändring
i värderingar, tankar och handlingar med hjälp av en
kraft som man kallar ”Gud”. De tolv stegen bygger på
AA: s egna bok, den Stora boken. Man har också börjat
arbeta med att erbjuda hjälp till lagöverträdare med
ADHD-problem, genom att utveckla en fungerande behandling
och erbjuda rätt läkemedel för detta hoppas man på att
minska symptomen och därmed också minska risken för återfall.
De flesta anstalter hyser särskilda avdelningar för
behandling av narkotikamissbrukare. Många fångar lider
även av överdriven aggressivitet vilket man försöker
åtgärda. Kriminalvården samarbetar med flera ideella
organisationer såsom Rädda Barnen och KRIS, dessa
organisationer bidrar med personal som hjälper till på många
olika områden, men främst som stöd för de intagna.
En av KRIS viktigaste uppgifter är den så kallade muckhämtningen
eftersom det moraliska stödet måste finnas till hands
omedelbart efter frigivningen. Muckhämtningen innebär
att en stödperson från KRIS väntar utanför fängelset
eller anstalten på personen som ska friges.
Detta är viktigt eftersom en intagen som muckar i många
fall söker sig tillbaka till sin destruktiva krets om
frigivningen och dagarna efter inte är planerade. Ofta
firas frigivningen med en ordentlig fylla eller en
ordentlig dos narkotika.
Men för att KRIS ska hjälpa till måste den intagne
själv ha tagit initiativ och kontakt med organisationen.
Förutom att personen ska vara medlem i KRIS ska kontakten
ha skett minst 3 månader innan frigivningen. Sedan träffar
en kontaktperson från KRIS vederbörande person för en
bedömning. Bedömningen går ut på att fastställa om
den intagne verkligen vill ta tag i sitt liv och satsa på
en vardag utan brott och missbruk. Vad KRIS i gengäld
erbjuder är ett nytt socialt nätverk med stöd och hälsosamt
kamratskap.
Arbetet med hederlighet kan alltså påbörjas redan på
anstalten. Vad som skulle kunna underlätta detta arbete
ytterligare är följande:
• Individuella samtal med psykologer för att
motverka de intagnas psykiska ohälsa
• En övergångsperiod med mer frihet i slutet av
strafftiden, t.ex. bevakade permissioner
• Ökade resurser till organisationer såsom KRIS
• Hjälp från frivården att få egen bostad och arbete
lagom till eller kort efter frigivningen
Då den intagnas frigivning närmar sig kan också något
som kallas utslussning påbörjas, vilket innebär åtgärder
som underlättar övergången mellan livet på anstalt och
i frihet. Denna styrs av den intagnes behov och bör ske
stegvis; från sluten anstalt till öppen anstalt till ett
liv i frihet. Det finns dessutom fyra olika särskilda
utslussningsåtgärder; frigång, vårdvistelse, vistelse
i halvvägshus samt utökad frigång. Varje utslussningsåtgärd
föregås av en utredning av den intagnes förutsättningar
att klara ett liv utanför anstalt. En annan
utslussningsmetod är att den frigivne får fotboja. Detta
medför att personen får ”smaka” på friheten men
inte uppleva den fullt ut. Detta för att personen ska känna
ansvar från att inte begå brott.
Sammanfattningsvis kan man säga att dessa olika åtgärder
innebär att den intagne ges mer eller mindre chans att
leva ett ”normalt liv” innan den slutgiltiga
frigivningen, givetvis under förutsättning att man
tidigare klarat permissioner bra. Mer information om vad
dessa åtgärder exakt innebär finner man på Kriminalvårdens
hemsida; www.kriminalvarden.se
.
Diskussion
Efter att ha forskat en hel del på området har vi dragit
flera slutsatser om den kvinnliga återfallsproblematiken,
de viktigaste presenteras närmare nedan. Frågeställningen
var inte helt enkel att svara på men genom att ta upp
nedan följande punkter anser vi att vi svarar på den på
bästa möjliga vis, grundat på de fakta vi tagit del av
för att sammanställa denna uppsats. I diskussionen
syftar ”vi” på skribenterna av denna uppsats, Siri
Albrecht och Elin Melin Lundström. I de fall då annan åsikt
eller fakta från annan källa presenteras används
fotnoter.
Motivationens essens
En slutsats som kan dras efter att ha tagit del av de
fakta som ovan presenterats i uppsatsen är att det finns
utrymme för förbättringar inom Kriminalvården och då
särskilt för kvinnor. Enbart genom att titta på
statistiken på hur många som återfaller förstår man
att något måste göras. Det är ett samhällsproblem som
det måste läggas ner mer resurser på. Uppenbarligen
fungerar inte de metoder man använder idag. Forskningen
har inte lyckats utveckla fungerande program för återanpassning.
Vad vi tycker verkar vara det som fattas är motivationen.
Men hur ska då kvinnliga kriminella motiveras att börja
leva hederligt? Vi tror att man måste satsa mer på den
personliga och mentala utvecklingen. Om före detta
kriminella kvinnor ska känna en vilja att skaffa ett jobb
och en bostad så måste de må psykiskt bra.
Drogfriheten, sysselsättningen, bostadssituationen och så
vidare tror vi löser sig efter att den psykiska hälsan
stabiliserats. Det verkar som att Kriminalvården
fokuserar alltför mycket på att ge intagna utbildning
och arbetslivserfarenhet, visst kan det vara något som
leder till motivation men det krävs även mer. Den
forskning som finns gällande varför kvinnor blir
kriminella visar på att de ofta har traumatiska
upplevelser och lider av psykisk ohälsa, det är roten
till problemet och det är också där man måste börja
ta tag i det. Först därefter kan man börja integrera
dessa personer i samhället.
De fakta vi har presenterat i uppsatsen visar att varje
kriminell kvinna har sina unika orsaker och anledningar
till att bli kriminell. Till exempel Hinsehäxan som hade
en osäker uppväxt vilken säkert var en del av orsakerna
till att hon leddes in på den kriminella banan och in i
fel umgängeskretsar. Därför tror vi att varje kriminell
som vill bli hederlig behöver ett specialutformat
anpassningsprogram för att kunna nå hederlighet.
Eftersom inte alla kriminella vill bli hederliga är
program, som väcker motivationen till en sundare
livsstil, viktiga för att ”tända gnistan”.
Specialanpassade program är tyvärr i dagens samhälle en
omöjlighet eftersom de skulle kosta alldeles för mycket
i jämförelse med dagens metoder. Men man måste ändå
ge resurser till denna typ av forskning eftersom kvinnan jämt
och ständigt blir förbisedd då kvinnor är minoritet av
de kriminella. Kvalitativ hjälp istället för
kvantitativa sysselsättningar utan stimulans.
Då Kriminalvården eller Frivården har hjälpt en
kriminell att få ett liv utan missbruk som uppfyller alla
faktorer som krävs för att underlätta återanpassning
behöver inte det betyda att en motivation har väckts
inom den kriminella att leva hederligt. Därför måste
man lösa varje situation på ett unikt sätt och inte
alltid välja det enklaste tillvägagångssättet,
processen kan ta lång tid men varje unik individ kräver
en unik återanpassningssituation. Givetvis måste den
kriminelle leva det liv som enligt forskning ger minst
lockelse att återfalla men motivationen är minst lika
viktig.
Lillemor Östlin hade det inte lätt i början av livet,
hon leddes tidigt in i en värld med droger och
prostitution. Senare blev hon en del av Stockholms
organiserade narkotikabrottslighet. Hon har åkt in och ut
från Hinseberg och diverse andra anstalter. Dock
beskriver hon aldrig i sin bok Hinsehäxan en önskan om
att bli hederlig, inte ens då hon senare i livet fått en
karriär både som konstnär och författare och dessutom
blivit lite av en kändis. Anledningarna till att det är
så är säkerligen många, kanske är det vanan,
drogmissbruket eller något annat som spelar in. Men vad
som är anmärkningsvärt med detta är att Östlin klagar
en hel del på den svenska kriminalvården , som har
misslyckats med att motivera henne att bli hederlig. Trots
att faktorerna sysselsättning (i och med hennes bok och
konst), och den trygghet som detta innebär, numera
uppfyllts, sitter Östlin inne på en anstalt i skrivande
stund. Vi tror att hon relativt enkelt skulle kunna börja
leva ett normalt, hederligt liv nu då hon har ekonomisk
trygghet och allt vad det innebär. Men, hon har ändå
valt att fortsätta på den kriminella banan. Detta tycker
vi är ytterliggare ett bevis på hur viktig motivationen
är för att man ska lyckas med sin återanpassning.
Kriminalitetens rot är bitter
En lösning är också att förhindra kriminalitet innan
den påbörjats. Alltså att försöka hindra den utlösande
faktorn istället för att lägga ner resurser och
miljontals kronor på behandlingsprogram för brottslingar
som vill rehabiliteras. Eftersom studier och
forskningsresultat visat att kriminalitet börjar i tidig
ålder och i riskområden bör extra hjälp från
socialen, nattvandrare och kunnig personal koncentreras
till ungdomsgrupper där många ligger i riskzonen för
att bli kriminella. Hjälpen ska ges i tidig ålder då de
framtida värderingarna och ambitionerna grundas. Barn som
inte får stöd hemifrån ska kunna vända sig till en
ledare på fritidsgården istället för att söka
gemenskap bland de ”tuffa” killarna som hela tiden måste
hävda sig gentemot varandra.
Att försöka involvera utsatta barn i aktiviteter som
nyttjar deras välmående är ett annat sätt att rikta
bort uppmärksamheten från de lokala gängbildningarna
och den attityd bland ungdomar som leder till brott. Sådana
aktiviteter kan vara sport, skolföreningar,
samtalsgrupper och fritidsgårdar. Tanken bakom förslaget
är mycket god men eftersom resurserna till aktiviteter
som dessa är så små kan endast en bråkdel av alla förslag
genomföras.
Kriminalvården och polisväsendet lägger årligen ner
miljontals kronor på förebyggande brottsverksamhet. År
2001 kostade enbart arbetet med frigivningar det svenska
folket 94 miljoner kronor. Om staten istället hade lagt
den summan på barn i utsatta områden hade en stor del av
dem som utvecklas till kriminella ungdomar istället letts
in på andra sundare banor. Därmed hade staten kunnat
besparas på de miljoner som framtida kriminella kostar
samhället. Vinsterna är inte bara stora ur ekonomisk
synpunkt. Lidandet som man kan bespara de kriminella och
deras anhöriga är ovärderligt. Vi tror att problemlösning
på ett tidigt stadium skulle gynna alla.
I mannens grepp – lösning
Att många kvinnor inte kan ta sig ur kriminaliteten på
grund av en kriminell partner som uppmuntrar till brott gör
situationen mycket svår. Flera av dem har under förhållandets
tid brutits ner psykiskt. Därför tror vi att kvinnorna
som har en destruktiv partner måste få extra stöd och
hjälp från en utomstående som kan hjälpa kvinnan att
inse att hon är en individ som kan leva i samhället utan
att begå brott.
Instanserna som borde hjälpa kvinnan att bryta sig loss
från en osund och i många fall farlig partner är framförallt
socialvården, som borde hjälpa dagens utsatta kvinnor
till att må bättre psykiskt. Socialvårdens hjälp ska
inte bara vara ekonomisk utan också en hjälpande hand,
kvinnor behöver nämligen en instans i samhället som hjälper
dem att bryta sig loss från partnern. Bland annat genom
besöksförbud men också genom att kvinnojourerna i
Sverige måste bli mer lättillgängliga.
Men inte alla kvinnor med en kriminell partner vill bryta
sig loss. I dessa destruktiva förhållanden som många gånger
präglas av missbruk kan kärlek existera. Därför är en
idé att rehabilitera par tillsammans. De skulle då kunna
ha varandra som stöd då återintegrationen påbörjas.
Lillemor ”Hinsehäxan” Östlin hade ett flertal
kriminella partners, en av dem var Holger som var hennes
livskamrat fram till hans död. Om de tillsammans hade fått
hjälp att återintegreras i samhället hade det kanske
varit lättare för dem att leva ett vanligt liv. Att två
motiverade före detta kriminella återintegreras
tillsammans gör nog återanpassningen mycket enklare och
viljestarkare.
Ett sätt att underlätta det ”nya livet”
Kriminella kvinnors vardag präglas av missbruk och brott.
Dåliga vanor som måste ersättas då livet bakom galler
inte längre är ett alternativ. Därför tror vi att
hederligheten skulle bli lättare om man kunder ersätta
den gamla, dåliga vanan med någonting nytt. Något som
främjar personens välmående och som knyter an de
faktorer som behövs i det nya, återanpassade livet.
Undersökningar visar att det vanligaste intresset bland
kriminella är idrott. För att underlätta livet i frihet
tror vi att sport och hobbys är ett bra val och
alternativ jämfört med den kriminelles gamla vanor. Som
medlem i en sportförening kan en ny umgängeskrets hittas
samtidigt som kroppen mår bra. Som kriminell och
missbrukare kanske man tog en fix och blev hög efter
jobbet, om man hade ett. Nu kan denna vana ersättas med
träning och nya aktiviteter. Samtidigt tillåts personen
att för en stund glömma sitt gamla liv och för ett ögonblick
få vara ”normal”. Om ett nytt intresse väcks kan det
förhindra återfall då det innebär en ny livsstil. Man
kan börja om på nytt som drogfri med nya vänner och bättre
fritidsaktiviteter.
Kanske borde man även främja idrott på landets fängelser
och anstalter eftersom många kvinnor ser fängelsevistelsen
som en chans att bli drogfri. Med aktiviteter blir det
enklare att hålla tankarna borta från narkotika.
Givetvis är rörlighet och motion inte något som skulle
funka på alla men med tanke på att motion utsöndrar
endorfiner, kroppens eget morfin , är det till mild grad
ett sätt att ersätta drogerna som många av kvinnorna
missbrukar.
Alla kan inte återanpassa sig
Det finns psykiska sjukdomar som försvårar återanpassningen
för många oerhört mycket, men det finns också de
sjukdomar som omöjliggör den. Vissa människor kan helt
enkelt inte fungera enligt samhällets normer utan hjälp.
Givetvis måste man ta hänsyn till att alla faktiskt inte
kan återanpassa sig, precis som att man måste ta hänsyn
till andra tillstånd som människor lider av. I dessa
situationer finns det inte så mycket mer att göra än
att försöka arbeta för att det ska bli så bra som möjligt.
Etisk problematik dyker återigen upp då man måste svara
på frågan hur mycket hjälp som ska erbjudas
sexualbrottslingar, massmördare eller pedofiler som är
psykiskt sjuka och det inte finns en realistisk möjlighet
att bota dem. Grundtanken i en demokrati är att alla människor
är lika mycket värda men i dessa situationer är det nog
svårt för många att acceptera att det kriminella
beteendet är något som ligger i någons natur och inte går
att bota och att de därför behöver hjälp. Faktum
kvarstår dock att man måste acceptera att man inte
kommer att lyckas med att återanpassa alla, och då
exempelvis inte psykiskt sjuka. Därför är det viktigt
att ämnet fortsätter vara aktuellt och diskuteras i
medierna så att man kommer på en lösning även på
detta problem.
Attityd
Egentligen kan det verka som en självklarhet att
attityden gentemot före detta kriminella i samhället
torde vara god då alla i samhället tjänar på att de återanpassat
sig och blivit en del av vårt fungerande samhälle. Dock
finns det en allmän attityd i samhället gentemot
kriminella som försvårar deras återanpassning, de har
svårare att få jobb, vänner och bli accepterade i alla
möjliga tänkbara sociala situationer. Detta är inte
konstigt ur den aspekten att vissa kriminella handlingar
är väldigt stötande för många som exempelvis mord,
sexuell brottslighet, misshandel och så vidare. Givetvis
är det svårt att kräva av allmänheten att de
exempelvis ska acceptera att en person dömd för mord
finns på deras arbetsplats men samtidigt tror vi att
denna acceptans är essentiell för att den kriminella själv
ska ändra sin attityd. Det är nog lätt att många
kriminella ser det som ett omöjligt och påfrestande
projekt att ändra sin livsstil eftersom de inser att den
nya livsstilen kommer att innebära att de ständigt
kommer att bli dömda för deras förflutna. Om samhällets
attityd gentemot kriminella återanpassade skulle ändras
skulle förhoppningsvis fler lyckas finna motivationen,
som är så viktig, att återanpassa sig.
Jag tror att alla människor bryr sig om vad andra människor
tycker om dem och vilken social status de har. En före
detta kriminell har väldigt låg status i mångas ögon
vilket också är en av de nämnda orsakerna att man återfaller
i brott, man vill få tillbaka sin forna status och
trygghet som man hade i den kriminella världen. Samtidigt
som man förändrar samhällets attityd förändras även
den kriminelles syn på sig själv och sin situation i
samhället. Förhoppningsvis kan attityden i samhället förändras
på ett hälsosamt sätt, trots de etiska problem som kan
uppstå. Frågor som ”skulle du kunna tänka dig att ha
en före detta sexualbrottsling som gynekolog” blir
aktuella i diskussionen och man kan fundera på var gränsen
måste dras. Det faktum som dock säkert kvarstår är att
en negativ attityd till tidigare kriminella knappast
underlättar deras återanpassning till samhället.
Man kan tänka sig att kvinnliga kriminella möter ännu
värre fördomar då de ofta är mödrar och den klassiska
bilden av den omhändertagande modern knappast passar in i
bilden av en kriminell kvinna. Också det faktum att färre
kvinnor är kriminella gör nog så att de få kvinnor som
begått brott s blir hårdare dömda, detta är dock
endast spekulationer. En allmän okunskap om hur det är
att vara kriminell kvinna och försöka att komma tillbaka
i samhället råder. Kanske borde man arbeta för att
utbilda folk om att denna samhällsgrupp faktiskt
existerar för att nå målet att attityden gentemot dem
ska förändras?
Mer fokus på kvinnan
För att kunna hjälpa kvinnor på ett bättre och
effektivare sätt måste mer fokus läggas på kvinnans
speciella behov. Bara för att stereotypen för
brottslighet är en man behöver inte anpassningsprogram
och den hjälp som finns vara mest anpassad för män. Istället
vore det bättre att forma hjälpen som finns att få
efter de behov som varje kön och individ behöver. Roten
till kriminalitet är snarlik mellan de båda könen men
det finns vissa skillnader. Exempelvis är det vanligare
bland kvinnliga kriminella att ha upplevt sexuellt
utnyttjande som barn . Därför måste man ta hänsyn till
en sådan sak när man utformar en framtida plan för att
kunna hjälpa kvinnor som inte längre vill livnära sig på
brott.
Rapporterna, studierna och statistiken som behandling
och den sociala hjälpen grundar sig på måste delas upp
efter kön. Detta beror på att kvinnornas statistik inte
siffermässigt kan väga över männens resultat, då de
utgör en liten del av dem som döms till fängelse och därmed
ingår i undersökningarna. Vår erfarenhet av alla fakta
vi samlat under året är att det inte finns tillräcklig
information om kvinnliga kriminella och deras situation.
Det finns statistik som berör kvinnor men i jämförelse
med alla studier som genomförs på män är det alldeles
för lite fakta och resultat. Fler undersökningar med
kvinnor tror vi skulle ge en bättre bild av den
specialutformade hjälp som behövs.
Mer/Bättre hjälp
Då fakta visar att så pass många misslyckas med att återanpassa
sig är det enkelt att förstå att något måste göras.
Det svåra är att veta vad som ska göras. Att flera
olika faktorer spelar in visar den forskning som gjorts,
men oavsett vilken faktor som väger tyngst och försvårar
återanpassningen mest, måste man fokusera mer på att
forska fram ett optimalt sätt att öka antalet återanpassade
i samhället. Vi har i diskussionen presenterat ett antal
punkter som vi tror måste förbättras då man ska hjälpa
kvinnliga kriminella och även motiverat varför. Detta
visar på att hjälpen i Sverige är bristfällig, särskilt
för kvinnliga kriminella.
Lillemor Östlin beskriver att hon under sina
anstaltsperioder på Hinseberg tvingats ägna sig åter
meningslösa uppgifter endast för att ”det är bra att
de arbetar”. Detta visar att det inte endast det faktum
att man uppfyller de punkterna som underlättar är
viktigt utan att det också är viktigt hur man gör det.
Att låta en kriminell vara verksam inom något som den
verkligen inte tror på eller finner någon stimulans i
kan till och med vara mer destruktivt än att den
kriminelle i fråga går sysslolös på anstalten. Finns
det inte en risk i att man släcker motivationen om man
inte lägger energi på att finna passande sysselsättningar
för de kriminella? Vi tror att det endast väcker
frustration att ge dem meningslösa arbetsuppgifter bara för
att de ska ha något att göra, vilket Lillemor Östlin
bekräftar i Hinsehäxan. Även här tror vi att kvinnan
kan förbises, då kvinnorna är färre till antalet och
deras anstalter är mindre. Man lägger helt enkelt ner
mer resurser på att sysselsätta männen eftersom de utgör
majoriteten. Då man sedan ser till statistik på sysslolösa
kriminella så ”syns” det inte att kvinnorna har det sämre
eftersom de är få till antalet. Detta är också en av
anledningarna till att vi tycker att man ska ägna sig åt
separat återfallsstatistik och forskning för kvinnor och
män, eftersom deras situationer kan skilja sig åt
relativt mycket.
Slutsats
Som jag så många gånger påpekat finns det mycket
forskning kvar att göra. Detta är ett ämne som
intresserar många och lösningen på problemen är långt
ifrån självklar. I denna uppsats har våra åsikter, men
också andras, presenterats. Jag tror att det är viktigt
att man fortsätter att diskutera och analysera Kriminalvården
i Sverige, samt att man inriktar sig mer på den
kriminella kvinnan och även försöker se till hennes särskilda
situation. Om man inte gör detta är det omöjligt att nå
framgång och öka antalet återanpassade, kvinnliga
kriminella. Inställningen att vissa bara ”är”
kriminella är farlig, bevis att det inte är så finns
och utgörs av de kriminella som lyckats återanpassa sig
och är en del av det fungerande samhället.
Man borde också lära mer av de kvinnor som faktiskt
lyckats att återanpassa sig och forma hjälp utifrån
dessa kvinnors framgångsrecept. I nuläget har vi
uppfattningen om att hjälpen mestadels utformas efter
forskningsresultat och rapporter. Att lära av kvinnorna
som lyckats är viktigt.
Precis som i många andra rapporter är slutsatsen av
detta berg av statistik och förlorade livsöden att
kvinnorna måste få mer hjälp och resurser. De tillhör
en grupp som inom samhällets gränser och status är hjälplösa.
De klarar sig inte på egen hand. Om vi och samhället vänder
kvinnorna ryggen och ser dem som ett mindre problem än
vad de egentligen är sviker vi inte bara dem utan också
oss själva. Detta genom att vi inte tillåter en grupp
kvinnor få ett värdigt liv, utan missbruk och fängelsevistelser.
Metoderna måste ständigt utvecklas samtidigt som att
tiderna förändras. Jag hoppas att fler uppmärksammar
detta problem och hjälper till och bidrar till
utvecklingen som behöver ske. Jag tycker att det måste
bli enklare att kunna anpassa sig för en kvinnlig
kriminell kåkfarare.
Felkällor
Självklart kan det finnas oändligt många felkällor när
man har att göra med omfattande statistik. Till exempel så
nämns det ovan under rubriken ”Bakgrund” att
tillgreppsbrott kännetecknar de flesta som återfaller.
Detta behöver inte innebära att misshandel och våldsrelaterade
handlingar är vanligast utan att misshandel helt enkelt
är ett brott som är mycket lätt att upptäcka eftersom
brottet föregås av ett offer med synliga skador. Alltså
kan man säga att just den statistiken påverkas av att
det är ett brott som i hög grad anmäls. Egentligen är
kanske stöld eller narkotikainnehav vanligast bland
gruppen som återfaller men mycket svårt att upptäcka
vilket kan resultera i statistik som ger missvisande
resultat.
Återfallsprocenten som man använder i statistiken kan
vara missvisande och det är ett svåranvänt begrepp;
exempelvis dådet brottet man återfaller till är avsevärt
mindre grovt än det förra och dessutom av en helt annan
karaktär, räknas återfallet då? Då en före detta
sexualbrottsling snattar, kan man då säga att han har återfallit?
Dessutom är det allmänt känt att vissa brott är svårare
att upptäcka än andra och därför kan återfallsprocenten
vara missvisande eftersom vissa återfall inte finns med då
de helt enkelt inte märkts.
Annars är återfallsstatistik mycket svår att studera
eftersom möjligheten till återfall är mycket begränsad
under tiden de intagna är frihetsberövade. Om någon från
återfallsgruppen döms till ett fängelsestraff på till
exempel sju år och lyckas frångå från att begå brott
under straffperioden är det möjligt att detta förs in
som hederlighet i statistiken. Alltså att personen inte
har begått brott under dessa sju år. Vad som inte nämns
är att personen i fråga haft mycket liten chans att utföra
kriminella handlingar eftersom hon suttit fängslad.
Annars är personer som ej är folkbokförda i Sverige en
orsak till missvisande statistik. Detta beror på att de
utesluts från rapporter, studier och forskningsresultat
eftersom de inte har ett personnummer, de bildar en grupp
av statistiskt bortfall. Att detta är felstatistik beror
på att de kanske skulle ha kunnat påverka statistikens
resultat om bortfallsgruppen fått delta i Sveriges återfallsstudier.
I den här uppsatsen nämns under rubriken Psykisk ohälsa
att 25 % av frigivna personer har dålig psykisk hälsa.
Vad som senare framkommer i faktan hämtad från Brottsförebyggande
rådet är att denna bedömning gjorts av Frivårdens egna
handläggare och inte av psykiatriker eller psykologer.
Eftersom inga professionella evalueringar har gjorts är
detta ännu en möjlig felkälla eftersom siffran för
psykisk ohälsa mycket väl kan vara antingen högre eller
lägre. Just den här statistiken har ändå tagits med i
uppsatsen eftersom Brottsförebyggande Rådet anses vara
en mycket pålitlig källa, samtidigt är det viktigt att
kunna visa statistik som ger bevis på att psykisk ohälsa
faktiskt existerar i återfallsgruppen.
Många av de undersökningar och den litteratur som använts
i denna uppsats är äldre, och samhället utvecklas ständigt.
Därför bör man ta hänsyn till att situationen kan ha förändrats
sedan undersökningen gjordes. Dock har vi använt oss av
väldigt många olika källor för att täcka så många
synpunkter som möjligt, vilket innebär att vi har använt
oss av källor från flera olika tidpunkter. Förhoppningsvis
har de kompletterat varandra och gett en bra bild av hur
situationen faktiskt är.
Då man ser till vilka som står bakom de fakta som
presenteras och vad deras syfte är finner man att
Kriminalvården är en viktig utgivare. De står bakom
flera av undersökningarna. Förhoppningsvis ämnar de att
ge en så objektiv och sanningsenlig bild av situationen
som möjligt men givetvis vill de också framställa sin
verksamhet i god dager. Detta märks särskilt då man läser
på deras hemsida. Skulle man endast vara inne på deras
hemsida för att finna information skulle man få en väldigt
bra bild av kriminalvården i Sverige. Men då man har läst
Hinsehäxan av Lillemor Östlin och även tagit del av
annan information vet man att så kanske inte är fallet.
Särskilt inte då det kommer till de kvinnliga
kriminella. Detta påvisar ytterliggare hur viktigt det är
att även ta del av olika fallbeskrivningar så att man
vet hur det kan vara i verkligheten, bortom alla fina förklaringar
om hur man arbetar för att motverka återfall.
Då man läser Hinsehäxan gäller samma sak, Lillemor
är en person som berättar sin historia, givetvis kan
andra personer komma med invändningar senare, men det är
hennes åsikter som presenteras och det hon vill utelämna
utelämnas. Dessutom beskriver Lillemor i flera fall händelser
som inträffat för ganska många år sedan. Precis som i
fallet med undersökningarna kan situationen ha förändrats
och därmed förbättrats eller försämrats. Ett exempel
är situationen på Hinseberg, Lillemor klagar över deras
sysselsättningar där vilket också nämns i uppsatsens
slutdiskussion. Om situationen har förbättrats stämmer
inte detta vilket kan leda till ett fel i slutsatsen. Dock
tror vi att det fortfarande är något som förekommer och
därför ansåg vi att det var intressant att nämna.
Referenslista
Böcker
Nationalencyklopedin, 1991, Bra Böcker, Höganäs
Östlin, Lillemor, Hinsehäxan, 2005, Lind & Co, Borgå
Kordon, Suzanne & Wetterqvist, Anna, 2006, Gärningsmannen
är en kvinna – en bok om kvinnlig brottslighet, DN förlag,
Sverige
Internetkällor
www.aftonladet.se, http://wwwc.aftonbladet.se/kvinna/0001/09/farligfakta.html
, information hämtad 2008-02.28, sidan ändrad senast
2000-01-09
www.kriminalvården.se, http://www.kriminalvarden.se/templates/KVV_InfopageGeneral____4570.aspx
,
Utslussning – för bättre frigivning, information hämtad
2008-02-28, sidan ändrad senast 2008-02-13
www.kris.a.se, http://www.kris.a.se/fragorosvar.htm
, information hämtad 2008-02-28, sidan ändrad senast
2008-02-20
www.metro.se, http://metro.se/se/article/2008/02/21/09/5014-45/index.xml
, ”Kontraproduktiva och ökar risken för återfall”
Stefan Wahlberg, Information hämtad: 2008-02-25, Sidan
senast ändrad 2008-02-22
- För utskrifter av Internetsidorna, se Bilaga 3.
Muntlig källa
Intervju gjord med Stenholm, China, doktorand vid socialhögskolan,
den 30 jan 2008
Mobilnummer: 0736138111
E-postadress: china.s@spray.se
Riksdagsmotion
Pehrson, Johan, Strandberg, Torkild, Granbom, Karin,
Erstbom, Jan, Bergholtz, Helena & Wigström, Cecilia,
2005, Riksdagsmotion – ”Nystart för kriminalvården”,
Stockholm
Statistik & Rapporter
Wahlin, Lottie & Wennerberg, Inka, 2001, Efter muck
– från anstalt till livet i frihet, Brottsförebyggande
rådet, Stockholm
Återfall i brott – definitiv statistik, 2005, Brottsförebyggande
Rådet, Stockholm
Gustavsson, Jan & Rehme, Camilla, 1999, Återfall och
långtidsdömda, Kriminalvården, Norrköping
Tidskrifter
Vogel, Viveka, 2005-03-20, Lillemor är tjuv, prostituerad
– och mormor, Aftonbladet, Stockholm, sida 12
Uppsatser
Arnarson, Arnar & Tholén, Rebecka, 2005, En gång
kriminell, alltid kriminell?, Blekinge Tekniska Högskola,
Blekinge
Laméus, Ingela & Gustafsson, Carina 2004, Kriminalvårdens
vision ”Bättre ut”, Mittuniversitetet, Gävle
Källor: Referenslista
Böcker
Nationalencyklopedin, 1991, Bra Böcker, Höganäs
Östlin, Lillemor, Hinsehäxan, 2005, Lind & Co, Borgå
Kordon, Suzanne & Wetterqvist, Anna, 2006, Gärningsmannen
är en kvinna – en bok om kvinnlig brottslighet, DN förlag,
Sverige
Internetkällor
www.aftonladet.se, http://wwwc.aftonbladet.se/kvinna/0001/09/farligfakta.html
, information hämtad 2008-02.28, sidan ändrad senast
2000-01-09
www.kriminalvården.se, http://www.kriminalvarden.se/templates/KVV_InfopageGeneral____4570.aspx
,
Utslussning – för bättre frigivning, information hämtad
2008-02-28, sidan ändrad senast 2008-02-13
www.kris.a.se , http://www.kris.a.se/fragorosvar.htm
, information hämtad 2008-02-28, sidan ändrad senast
2008-02-20
www.metro.se , http://metro.se/se/article/2008/02/21/09/5014-45/index.xml
, ”Kontraproduktiva och ökar risken för återfall”
Stefan Wahlberg, Information hämtad: 2008-02-25, Sidan
senast ändrad 2008-02-22
- För utskrifter av Internetsidorna, se Bilaga 3.
Muntlig källa
Intervju gjord med Stenholm, China, doktorand vid socialhögskolan,
den 30 jan 2008
Mobilnummer: 0736138111
E-postadress: china.s@spray.se
Riksdagsmotion
Pehrson, Johan, Strandberg, Torkild, Granbom, Karin,
Erstbom, Jan, Bergholtz, Helena & Wigström, Cecilia,
2005, Riksdagsmotion – ”Nystart för kriminalvården”,
Stockholm
Statistik & Rapporter
Wahlin, Lottie & Wennerberg, Inka, 2001, Efter muck
– från anstalt till livet i frihet, Brottsförebyggande
rådet, Stockholm
Återfall i brott – definitiv statistik, 2005, Brottsförebyggande
Rådet, Stockholm
Gustavsson, Jan & Rehme, Camilla, 1999, Återfall och
långtidsdömda, Kriminalvården, Norrköping
Tidskrifter
Vogel, Viveka, 2005-03-20, Lillemor är tjuv, prostituerad
– och mormor, Aftonbladet, Stockholm, sida 12
Uppsatser
Arnarson, Arnar & Tholén, Rebecka, 2005, En gång
kriminell, alltid kriminell?, Blekinge Tekniska Högskola,
Blekinge
Laméus, Ingela & Gustafsson, Carina 2004, Kriminalvårdens
vision ”Bättre ut”, Mittuniversitetet, Gävle
|
|
