|
1
kap. Inledande bestämmelser
1 § I denna lag meddelade bestämmelser om skadestånd
tillämpas,
om ej annat är särskilt föreskrivet eller föranledes
av avtal
eller i övrigt följer av regler om skadestånd i
avtalsförhållanden.
2 § Med ren förmögenhetsskada förstås i denna lag sådan
ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att någon
lider
person- eller sakskada.
3 § Har upphävts genom lag (2001:732).
2 kap. Skadeståndsansvar på grund av eget vållande
1 § Den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar
personskada
eller sakskada skall ersätta skadan. Lag (2001:732).
2 § Den som vållar ren förmögenhetsskada genom brott
skall
ersätta skadan. Lag (2001:732).
3 § Den som allvarligt kränker någon annan genom brott
som
innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid
eller
ära skall ersätta den skada som kränkningen innebär.
Lag
(2001:732).
4 § Den som i fall som avses i 1-3 §§ vållar skada
innan han
har fyllt arton år skall ersätta skadan i den mån det
är
skäligt med hänsyn till hans ålder och utveckling,
handlingens
beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra
ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter.
Lag
(2001:732).
5 § Den som i fall som avses i 1-3 §§ vållar skada
under
påverkan av en allvarlig psykisk störning eller av någon
annan
psykisk störning som inte är självförvållad och tillfällig
skall ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn
till
hans sinnestillstånd, handlingens beskaffenhet, föreliggande
ansvarsförsäkring och andra ekonomiska förhållanden
samt övriga
omständigheter. Lag (2001:732).
6 § För skada som vållats genom underlåtenhet att avslöja
brott
skall ersättning enligt denna lag inte betalas enbart på
den
grund att straff för underlåtenheten kan följa enligt
23 kap. 6
§ första stycket brottsbalken. Lag (2001:732).
3 kap. Skadeståndsansvar för arbetsgivare och det allmänna
1 § Den som har arbetstagare i sin tjänst skall ersätta
1. personskada eller sakskada som arbetstagaren vållar
genom
fel eller försummelse i tjänsten,
2. ren förmögenhetsskada som arbetstagaren i tjänsten vållar
genom brott, och
3. skada på grund av att arbetstagaren kränker någon
annan på
sätt som anges i 2 kap. 3 § genom fel eller försummelse
i
tjänsten.
I fråga om skadeståndsansvar för staten eller en kommun
gäller
även vad som sägs nedan i detta kapitel. Vad som där sägs
om en
kommun gäller också ett landsting och ett kommunalförbund.
Lag
(2001:732).
2 § Staten eller en kommun skall ersätta
1. personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada,
som
vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning
i
verksamhet för vars fullgörande staten eller kommunen
svarar,
och
2. skada på grund av att någon annan kränks på sätt
som anges i
2 kap. 3 § genom fel eller försummelse vid sådan
myndighetsutövning. Lag (2001:732).
3 § Staten eller en kommun skall ersätta ren förmögenhetsskada
som vållas av att en myndighet genom fel eller försummelse
lämnar felaktiga upplysningar eller råd, om det med hänsyn
till
omständigheterna finns särskilda skäl. Därvid skall särskilt
beaktas upplysningarnas eller rådens art, deras samband
med
myndighetens verksamhetsområde och omständigheterna när
de
lämnades. Lag (1998:715).
4 § Har upphävts genom lag (1989:926).
5 § Har upphävts genom lag (1989:926).
6 § Ersättning enligt 1 eller 2 § för sakskada kan jämkas,
om
det är skäligt med hänsyn till föreliggande försäkringar
eller
försäkringsmöjligheter. (Lag 1975:404).
7 § Talan om ersättning enligt 2 § får inte föras med
anledning
av beslut av riksdagen eller regeringen eller av Högsta
domstolen eller Regeringsrätten, om inte beslutet upphävts
eller ändrats. Sådan talan får inte heller föras med
anledning
av beslut av lägre myndighet, vilket efter överklagande
prövats
av regeringen, Högsta domstolen eller Regeringsrätten,
utan att
beslutet upphävts eller ändrats. Lag (1995:24).
8 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller ej i fråga
om sådan
skada i följd av trafik med motordrivet fordon som vållats
av
fordonets förare, i den mån trafikskadeersättning kan
utgå för
skadan enligt trafikskadelagen (1975:1410). Lag
(1975:1411).
9 § Skadeståndsansvar enligt detta kapitel åvilar ej
staten
eller kommun med anledning av fel eller försummelse vid
lotsning.
10 § Talan om ersättning enligt 2 § med anledning av
dom eller
beslut av högsta domstolen, regeringsrätten, hovrätt
eller
allmän underrätt väckes vid den domstol som enligt 2
kap. 2 §
eller 3 kap. 3 § rättegångsbalken är behörig att
upptaga där
angivna mål på grund av brott av domare vid den domstol
som
meddelat domen eller beslutet. Motsvarande gäller i fråga
om
ersättningstalan enligt 2 § med anledning av beslut
eller
åtgärd av någon som anges i nämnda lagrum i rättegångsbalken.
Sådan talan med anledning av beslut av riksdagen eller
regeringen väckes i högsta domstolen. Lag (1986:650).
4 kap. Arbetstagares skadeståndsansvar
1 § För skada, som arbetstagare vållar genom fel eller
försummelse i tjänsten, är han ansvarig endast i den mån
synnerliga skäl föreligger med hänsyn till handlingens
beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes
intresse och övriga omständigheter.
5 kap. Skadeståndets bestämmande
1 § Skadestånd till den som har tillfogats personskada
omfattar
ersättning för
1. sjukvårdskostnad och andra kostnader för den
skadelidande,
inbegripet skälig kompensation till den som står den
skadelidande särskilt nära,
2. inkomstförlust,
3. fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur
(sveda och
värk) eller av bestående art (lyte eller annat
stadigvarande
men) samt särskilda olägenheter till följd av skadan.
Ersättning för inkomstförlust motsvarar skillnaden
mellan den
inkomst som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära, om
han
icke hade skadats, och den inkomst som han trots skadan
har
eller borde ha uppnått eller som han kan beräknas komma
att
uppnå genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och
färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn
till tidigare utbildning och verksamhet, omskolning eller
annan
liknande åtgärd samt ålder, bosättningsförhållanden
och därmed
jämförliga omständigheter.
Med inkomstförlust likställs intrång i näringsverksamhet.
Med
inkomst likställs värdet av hushållsarbete i hemmet.
Lag
(2001:732).
2 § Har personskada lett till döden, skall ersättning
betalas
för
1. begravningskostnad och, i skälig omfattning, annan
kostnad
till följd av dödsfallet,
2. förlust av underhåll,
3. personskada som till följd av dödsfallet åsamkats någon
som
stod den avlidne särskilt nära.
Ersättning för förlust av underhåll tillkommer
efterlevande som
enligt lag hade rätt till underhåll av den avlidne eller
som på
annat sätt var beroende av honom för sin försörjning,
om
underhåll utgick vid tiden för dödsfallet eller om det
kan
antas att underhåll skulle ha kommit att utgå inom en nära
framtid därefter. Förlusten ersätts i den omfattning
som är
skälig med hänsyn till den efterlevandes förmåga och
möjligheter att genom eget arbete eller annars, på annat
sätt
än genom förmån som avses i 3 §, själv bidra till sin
försörjning. Med underhåll likställs värdet av den
avlidnes
hushållsarbete i hemmet. Lag (2001:732).
3 § Vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust
eller
förlust av underhåll avräknas förmån som den
skadelidande med
anledning av förlusten har rätt till i form av
1. ersättning som betalas på grund av obligatorisk försäkring
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring eller på
grund av
lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring eller någon
annan
likartad förmån,
2. pension eller annan periodisk ersättning eller sjuklön,
om
förmånen betalas av en arbetsgivare eller på grund av
en
försäkring som är en anställningsförmån. Lag
(1995:1190).
4 § Ersättning för framtida inkomstförlust eller förlust
av
underhåll fastställes i form av livränta eller engångsbelopp
eller som livränta jämte engångsbelopp. Är ersättningen
av
väsentlig betydelse för den skadelidandes försörjning,
skall
den utgå som livränta, om icke särskilda skäl talar däremot.
Fastställd livränta kan, om skäl föreligger, helt
eller delvis
utbytas mot engångsbelopp. (Lag 1975:404).
5 § Sedan frågan om ersättning enligt 1 eller 2 § har
avgjorts
slutligt genom avtal eller dom, kan ersättningsfrågan
omprövas,
om förhållanden som enligt detta kapitel låg till grund
för
ersättningen har ändrats väsentligt. Ersättning som
har
fastställts i form av engångsbelopp kan dock inte sänkas.
Om ändring i skadeståndslivränta med anledning av förändringar
i penningvärdet finns särskilda bestämmelser. Lag
(2001:732).
6 § Skadestånd med anledning av kränkning bestäms
efter vad som
är skäligt med hänsyn till handlingens art och
varaktighet.
Därvid skall särskilt beaktas om handlingen
1. haft förnedrande eller skändliga inslag,
2. varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla för liv
eller
hälsa,
3. riktat sig mot någon med särskilda svårigheter att värja
sin
personliga integritet,
4. inneburit missbruk av ett beroende- eller
förtroendeförhållande, eller
5. varit ägnad att väcka allmän uppmärksamhet.
Den som har gjort sig skyldig till ärekränkning eller
dylik
brottslig gärning eller som annars är skadeståndsskyldig
med
anledning av sådant brott kan på yrkande av den kränkte
i mål
om gärningen efter omständigheterna åläggas att
bekosta
tryckning i en eller flera tidningar av dom i målet. Lag
(2001:732).
7 § Skadestånd med anledning av sakskada omfattar ersättning
för
1. sakens värde eller reparationskostnad och värdeminskning,
2. annan kostnad till följd av skadan,
3. inkomstförlust eller intrång i näringsverksamhet.
(Lag
1975:404).
6 kap. Gemensamma bestämmelser
1 § Skadestånd med anledning av personskada kan jämkas,
om den
skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet
har
medverkat till skadan. Skadestånd till förare av
motordrivet
fordon som har gjort sig skyldig till rattfylleri eller
grovt
rattfylleri kan även jämkas, om föraren därvid genom
vårdslöshet har medverkat till skadan. Har personskada
lett
till döden, kan skadestånd som avses i 5 kap. 2 § också
jämkas,
om den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet.
Skadestånd med anledning av sakskada eller ren
förmögenhetsskada kan jämkas, om vållande på den
skadelidandes
sida har medverkat till skadan.
Jämkning av skadestånd enligt första eller andra
stycket sker
efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande
på
ömse sidor och omständigheterna i övrigt. Lag
(2001:732).
2 § Är skyldighet att utge skadestånd oskäligt
betungande med
hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden,
kan skadeståndet jämkas efter vad som är skäligt,
varvid även
den skadelidandes behov av skadeståndet och övriga
omständigheter skall beaktas. (Lag 1975:404).
3 § Rätten till ersättning för fysiskt och psykiskt
lidande
samt för särskilda olägenheter faller bort, om den
skadelidande
avlider innan krav på sådan ersättning har framställts.
Detsamma gäller rätten till ersättning för kränkning.
Lag
(2001:732).
4 § Skall två eller flera ersätta samma skada, svarar
de
solidariskt för skadeståndet, i den mån ej annat följer
av att
begränsning gäller i den skadeståndsskyldighet som åvilar
någon
av dem. (Lag 1975:404).
5 § Vid tillämpning av denna lag likställes med
arbetstagare
1. den som tjänstgör enligt lagen (1994:1809) om
totalförsvarsplikt och annan som fullgör i lag föreskriven
tjänstgöring,
2. den som under utbildning vid skola eller vård i
anstalt
utför arbete som till sin art liknar sådant som vanligen
utföres av arbetstagare,
3. den som för annans räkning eljest utför arbete under
omständigheter liknande dem som förekommer i
anställningsförhållande. Lag (1994:2065).
6 §6 En skadelidande som har tillerkänts skadestånd för
kränkning skall inte förpliktas att ersätta den
skadeståndsskyldiges rättegångskostnader i ett mål där
skadestånd på grund av brottet prövas. Detta gäller
dock inte
om särskilda skäl föranleder annat.
Om det finns särskilda skäl gäller vad som sägs i första
stycket första meningen också en skadelidande som har
tillerkänts skadestånd för fysiskt och psykiskt lidande
eller
för särskilda olägenheter på grund av brott.
Undantag från vad som sägs i första och andra styckena
får
göras i fråga om sådana kostnader som den skadelidande
har
orsakat genom att uppträda på ett sätt som avses i 18
kap. 3
eller 6 § eller 31 kap. 4 § rättegångsbalken. Lag
(2001:732).
Övergångsbestämmelser
1994:2065
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995. Äldre bestämmelser
tillämpas beträffande den som före ikraftträdandet
antagits
till grundutbildning enligt lagen (1980:1021) om militär
grundutbildning för kvinnor.
1995:24
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995. I fråga om
beslut
som har meddelats av Försäkringsöverdomstolen före
ikraftträdandet gäller 3 kap. 7 § i sin äldre lydelse.
2000:126
Denna lag träder i kraft den 1 maj 2000. Den nya bestämmelsen
skall dock endast tillämpas i de fall yrkandet om skadestånd
har framställts efter ikraftträdandet.
|
|
