|
1
kap. Allmänna bestämmelser
1
§ Utfärdar någon skuldebrev, svare han för sin förskrivning;
dock äge
han, där ej annat må anses avtalat, utan hinder av förskrivningen
göra
gällande invändningar beträffande rättsförhållande
som föranlett
handlingens utfärdande.
2 § Är skuldebrev utfärdat av flere utan förbehåll om
delad
ansvarighet, svare de en för alla och alla för en för
vad förskrivet är.
Där någon av dem betalt gälden, äge han att av varje
medgäldenär utkräva
dennes andel. Har någon medgäldenär kommit på
uppenbart obestånd eller
är hans vistelseort okänd, gälde envar av de övriga så
stor del av
bristen som på honom belöper. Lag samma vare, där den
som betalt gälden
krävt medgäldenär å dennes andel eller på ändamålsenligt
sätt avsänt
meddelande om kravet, och betalning ej därefter ingått
inom fjorton
dagar.
3 § Är ej bestämt var betalningen skall erläggas,
varde den fullgjord i
borgenärens bostad. Driver han handel eller annan rörelse,
skall
betalningen fullgöras i affärslokalen. Flyttar borgenären
från ett land
till ett annat, eller övergår fordringen till borgenär
i annat land,
skall betalningen likväl erläggas å den ort som förut
var betalningsort.
Borgenären äge att, inom det land där betalning skall
erläggas, anvisa
annan betalningsort än nyss sagts, där detta ej medför
väsentlig
olägenhet eller kostnad för gäldenären.
Har borgenären flyttat eller fordringen övergått till
annan borgenär,
och saknar gäldenären kännedom om var betalning i ty
fall skall
erläggas, äge borgenären ej tala å dröjsmål med
betalningen som därav
föranledes; och svare han för kostnad och skada som
tillskyndats
gäldenären därigenom att förändringen ej varit denne
kunnig.
4 § Utgivas i större antal obligationer eller andra
skuldebrev som
uppenbarligen äro avsedda för den allmänna rörelsen,
varde, där ej annat
förbehåll träffats, betalningen fullgjord i gäldenärens
affärslokal.
Lag samma vare i fråga om insättningsbevis som utfärdats
av bank. Med
bank förstås i denna lag envar som äger driva bankrörelse.
5 § Är förfallotid ej avtalad, vare gäldenären
pliktig att infria
skuldebrevet när borgenären det fordrar och äge rätt
att betala så snart
han själv vill. Räntebetalning varde, så länge
huvudstolen ej är
förfallen, fullgjord årligen å dag som efter kalendern
motsvarar dagen
för skuldebrevets utfärdande.
Inträffar skuldebrevs förfallotid på söndag eller
annan allmän helgdag,
anses nästa söckendag såsom förfallodag. Detsamma gäller,
när skuldebrev
lyder på betalning inom viss tid, vars sista dag är allmän
helgdag.
Likställda med allmän helgdag äro enligt denna lag lördagar
samt
midsommarafton, julafton och nyårsafton. Lag (1974:759).
6 § I fråga om ränta på grund av skuldebrev gälla
bestämmelserna i
räntelagen (1975:635). Lag (1975:639).
7 § Är skuldebrev ställt att betalas i myntslag som
icke är gångbart å
den ort där betalningen sker, må, där ej annat förbehåll
träffats,
skulden gäldas i ortens mynt efter värdet å
betalningsdagen.
Varder skuldebrev å myntslag som ej är gångbart å den
ort där betalning
skall ske icke i rätt tid infriat, och har kursen å det
utländska
myntslaget där fallit, äge borgenären kräva betalning
i ortens mynt
efter kursen å den dag då betalning hade bort erläggas.
Föranleda
omständigheterna annan beräkning av den skada borgenären
må hava lidit
genom kursfallet, varde betalningen därefter lämpad. Kan
det antagas att
borgenären ej av kursfallet haft skada, gälle vad i första
stycket är
sagt. Beror dröjsmålet av borgenären, eller av lagbud,
avbrott i den
allmänna samfärdseln eller liknande oöverstigligt
hinder, som ej bort av
gäldenären tagas i beräkning vid skuldebrevets utfärdande,
äge första
stycket ock tillämpning.
8 § Upphävd genom Lag (1976:189).
9 § Varder skuldebrev annorledes än genom gåva överlåtet
å annan, svare
överlåtaren för fordringens giltighet, utan så är att
den till vilken
fordringen överläts ägde kännedom om att den var
ogiltig eller hade
skälig anledning till misstanke därom.
För gäldenärens vederhäftighet svare överlåtaren ej
utan att han åtagit
sig det.
10 § Vad i denna lag sägs om överlåtelse av skuldebrev
gälle ock i
fråga om pantsättning av dylik handling.
2
kap. Om löpande skuldebrev
11
§ Såsom löpande anses skuldebrev som är ställt till
innehavaren
eller till viss man eller order.
Lika med skuldebrev som är ställt till innehavaren anses
skuldebrev
varav ej framgår till vem betalning skall ske.
Har den som utfärdat skuldebrev till viss man därå
tecknat medgivande
till inteckning, gälle skuldebrevet såsom vore det ställt
till viss man
eller order, utan så är att, genom orden "icke till
order" eller
motsvarande uttryck, i skuldebrevet träffats förbehåll
att det ej skall
vara löpande.
12 § Tecknas å skuldebrev som är ställt till
innehavaren påskrift,
enligt vilken det skall gälla såsom ställt till viss
man eller till viss
man eller order, vare utan hinder därav skuldebrevet gällande
i
innehavarens hand, där ej påskriften var gjord av gäldenären,
eller av
skuldebrevet framgår att den var tillkommen med hans
samtycke.
13 § Är skuldebrev ställt till innehavaren, skall den
som har det i
händer förmodas äga rätt att göra fordringen gällande.
Är skuldebrev ställt till viss man eller order, och
innehaves det av
annan än den till vilken det är ställt, skall ock den
som har det i
händer förmodas äga rätt att göra fordringen gällande,
där han till stöd
för sin rätt förmår åberopa lydelsen av sammanhängande,
till honom
fortgående skriftliga överlåtelser, även om någon av
dem är ställd till
innehavaren eller tecknad in blanco. Är skuldebrevet
intecknat, och
innehaves det av den intecknade egendomens ägare, skall
denne förmodas
äga rätt att förfoga över skuldebrevet, ändå att han
ej förmår åberopa
skriftlig överlåtelse från den som, såvitt handlingen
utvisar, näst före
honom var dess rätte innehavare.
14 § Har skuldebrev som är ställt till innehavaren
blivit av någon som
hade det i händer överlåtet och kommit i förvärvarens
besittning; finnes
sedan att överlåtaren var i konkurs eller att han ej var
rätte
borgenären eller behörig att å dennes vägnar förfoga
över skuldebrevet,
vare nye innehavaren ändock ansedd för rätt borgenär,
utan så är att han
visste att den andre ej ägde överlåta handlingen, eller
han åsidosatt
den aktsamhet som, efter omständigheterna, skäligen bort
iakttagas.
I fråga om skuldebrev till viss man eller order vare lag
samma, där
överlåtelsen var verkställd av den som enligt 13 §
skulle förmodas äga
rätt att göra fordringen gällande, eller av någon som
skäligen kunde
hållas för denne eller antagas vara berättigad att
handla å hans vägnar.
Huruvida tidigare överlåtelse är äkta och i övrigt
giltig, vare
förvärvaren ej pliktig att pröva, med mindre särskild
anledning därtill
föreligger. Lag (1975:249).
15 § Har någon, efter överlåtelse, i god tro kommit i
besittning av
löpande skuldebrev, må ej mot nye borgenären göras gällande:
att skuldebrevet är ogiltigt på grund av tvång som
avses i 29 § lagen om
avtal eller på grund av svek eller annat förhållande
som avses i 30-33
§§ sagda lag;
att betingat vederlag ej tillgodokommit gäldenären,
eller att i övrigt
det rättsförhållande som föranlett skuldebrevets utfärdande
medför rätt
till jäv; ej heller
att, innan överlåtelsen skett, skuldförhållandet upphört
eller
förändrats genom betalning, avtal, kvittning, uppsägning
eller dom.
Ej må nye borgenären anses hava varit i god tro, där
han kände
omständighet varå invändningen grundas, eller hade skälig
anledning till
misstanke därom.
Har angående betalning, uppsägning eller annan omständighet
som här
förut är nämnd å skuldebrevet tecknats påskrift som
ej lätteligen kunnat
avlägsnas, men har detta likväl skett, må, ändå att
nye borgenären var i
god tro, den omständighet varom fråga är göras gällande.
I fråga om invändning att löpande skuldebrev tillkommit
för skens skull,
eller att det utan undertecknarens vilja kommit ur dennes
besittning, är
stadgat i lagen om avtal.
16 § Har gäldenären guldit ränta eller sådan
avbetalning som enligt
skuldebrevet skall erläggas å däri angiven tid, må
det, utan hinder av
vad i 15 § är stadgat, åberopas jämväl mot ny borgenär
som i god tro
fått handlingen på sig överlåten sedan beloppet förfallit
till
betalning. Mot krav å betalning som här avses gälle ock
annat jäv som i
15 § sägs.
17 § Även om en ny borgenär är i god tro, får gäldenären
mot
honom göra gällande att skuldebrevet är förfalskat,
att det på
gäldenärens vägnar har utfärdats av någon som saknade
behörighet
till det eller att det är ogiltigt på grund av att det
har kommit till
under sådant tvång som anges i 28 § lagen (1915:218) om
avtal och
andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.
Vidare får gäldenären även mot en godtroende borgenär
göra
gällande att skuldebrevet har utfärdats av någon som
var omyndig
eller handlade under påverkan av en psykisk störning
eller inte
hade rätt att utfärda skuldebrevet på grund av att en förvaltare
enligt föräldrabalken var förordnad för honom.
Slutligen får gäldenären även mot en godtroende borgenär
åberopa
att skuldebrevet har dödats eller att betalning har
fullgjorts genom
att fordringsbeloppet har satts ned i allmänt förvar
eller att
borgenären på grund av preskription eller proklama har förlorat
sin
talan eller att skuldförhållandet har ändrats genom tvångsackord
eller skuldsanering. Lag (1994:337).
18 § Har skuldebrevet genom överlåtelse kommit i ny
borgenärs hand, och
äger gäldenären hos tidigare borgenär genfordran, må
den ej göras
kvittningsvis gällande, med mindre dess indrivande skulle
äventyras
genom kvittningsrättens upphörande och nye borgenären
uppenbarligen
insåg detta då skuldebrevet kom i hans hand.
Grundar sig genfordringen på det rättsförhållande som
föranlett
skuldebrevets utfärdande, gälle vad i 15 § är stadgat
om jäv på grund av
sådant förhållande.
19 § Har skuldebrev som är ställt till innehavaren
infriats hos den som
hade det i besittning, och visar sig sedan att han var i
konkurs eller
att han icke var rätte borgenären eller behörig att å
dennes vägnar
uppbära beloppet, vare betalningen ändock gill, utan så
är att
gäldenären visste att beloppet kom i orätta händer
eller åsidosatt den
aktsamhet som, efter omständigheterna, skäligen bort
iakttagas.
I fråga om skuldebrev till viss man eller order vare lag
samma, där
betalningen uppbars av den som enligt 13 § skulle förmodas
äga rätt att
göra fordringen gällande, eller av någon som skäligen
kunde hållas för
denne eller antagas vara berättigad att handla å hans vägnar.
Huruvida
överlåtelse som åberopas av innehavaren är äkta och i
övrigt giltig,
vare gäldenären ej pliktig att pröva, med mindre särskild
anledning
därtill föreligger. Lag (1975:249).
20 § Har löpande skuldebrev efter överlåtelse kommit i
ny innehavares
hand, vare ändock räntebetalning som, då förfallotid
är inne, erlägges
till överlåtaren gill, utan så är att gäldenären
visste, att denne ej
längre ägde uppbära betalning, eller hade skälig
anledning att det
misstänka. Vad sålunda stadgats om ränta gälle ock i
fråga om
avbetalning som enligt skuldebrevet skall erläggas å däri
angiven tid.
Erlades betalningen av löftesman eller av någon som
icke, eller allenast
med intecknad egendom eller annan pant, svarade för förbindelsen,
vare
betalningen ej gill, med mindre såväl denne som gäldenären
var i god tro
på sätt i första stycket sägs.
21 § Ej vare gäldenären pliktig att infria löpande
skuldebrev utan att
det till honom återställes; och give borgenären honom särskilt
kvitto,
där sådant påfordras.
I fråga om betalning av ränta eller avbetalning å
huvudstolen äge
gäldenären kräva att särskilt kvitto lämnas och
anteckning göres å
skuldebrevet; dock må anteckning om räntebetalning eller
om sådan
avbetalning som enligt skuldebrevet skall ske å däri
angiven tid ej
krävas, där betalningen erlägges till den som, enligt
vad av
skuldebrevet framgår, var dess förste innehavare eller,
gäldenären
veterligen, senare därå tecknats såsom borgenär.
Uppsägning av skuldebrevet varde på gäldenärens begäran
tecknad å
handlingen.
22 § Överlåtelse av löpande skuldebrev vare ej gällande
mot överlåtarens
borgenärer, med mindre den till vilken överlåtelsen
skett fått
handlingen i besittning.
Säljer bank eller värdepappersinstitut löpande
skuldebrev, vare
försäljningen gällande mot bankens eller värdepappersinstitutets
borgenärer, ändå att skuldebrevet för förvaring kvarlämnats
hos banken
eller institutet. Lag (1992:544).
23 § Där till obligationer eller andra skuldebrev varom
förmäles i 4 §
första stycket utfärdats räntekuponger, tillkomme
innehavare av sådan
kupong, ändå att han icke innehar huvudförbindelsen,
att, mot kupongens
överlämnande uppbära räntan; och skall, under förutsättning
att
huvudförbindelsen lagligen medfört betalningsskyldighet,
å kupongen
tillämpas vad om skuldebrev till innehavaren är stadgat.
Kupong som
finnes vara förvärvad i samband med huvudförbindelsen
skall dock anses
allenast såsom tillbehör till denna. Bestämmelser som
innefattas i
huvudförbindelsernas gemensamma text vare mot
kuponghavaren gällande.
Ej må betalning krävas för räntekupong som skulle förfallit
efter det
enligt bestämmelse i huvudförbindelsen denna är, i följd
av utlottning
eller eljest, förfallen till betalning.
Finnes kupong hava tidigare än en månad före förfallodagen,
utan samband
med huvudförbindelsen, överlåtits till kuponghavaren,
äge 14 och 15 §§
ej tillämpning; ej heller skall 19 § vinna tillämpning,
där tidigare än
nu är sagt betalning för kupong erlägges till annan än
den som visar sig
innehava huvudförbindelsen.
24 § Äro utdelningskuponger utfärdade till aktiebrev,
tillkomme
kuponghavare att, mot kupongens överlämnande, uppbära
utdelningen, ändå
att han ej är aktieägare. Så snart beslut om utdelning
fattats, skall,
under förutsättning av aktierättens giltighet, å
kupongen tillämpas vad
om skuldebrev till innehavaren är stadgat; dock att
kupong som finnes
hava förvärvats i samband med aktiebrevet skall anses
allenast såsom
tillbehör till detta. Vad i bolagsordningen må vara
stadgat angående
kuponger lände kuponghavaren till efterrättelse.
Finnes kupong hava, utan samband med aktiebrevet, överlåtits
till
kuponghavaren innan utdelningen beslutits, gälle ej vad i
14 och 15 §§
är stadgat. Lag (1990:1118).
25 § Har ränte- eller utdelningskupong varom i 23 eller
24 § sägs ej
företetts till inlösen inom tre år från förfallodagen,
vare den ej
vidare gällande. Avtal om kortare tid vare utan verkan.
Anmäler någon hos gäldenären, inom tiden för kupongs
giltighet, att
kupongen förstörts eller eljest förkommit, och gitter
han göra sin rätt
till kupongen sannolik, äge han, när samma tid gått
till ända, utfå
betalning, ändå att kupongen ej företes.
3
kap. Om enkla skuldebrev
26
§ Enkelt skuldebrev är det som ställes till viss man.
Att skuldebrev som är ställt till viss man och av gäldenären
försetts
med medgivande till inteckning gäller såsom löpande, är
stadgat i 11 §.
27 § Varder enkelt skuldebrev överlåtet, njute nye
borgenären ej mot
gäldenären bättre rätt än den överlåtaren ägde;
dock gälle, i fråga om
skuldebrev som upprättats för skens skull, vad därom är
stadgat i lagen
om avtal.
28 § För fordran hos överlåtaren äge gäldenären
njuta kvittning, utan
så är att han förvärvat genfordringen efter den tid då
överlåtelsen blev
honom kunnig eller han fick skälig anledning till förmodan
därom.
Förföll genfordringen först efter sagda tid och senare
än skuldebrevet,
äge kvittning ej rum.
29 § Har enkelt skuldebrev överlåtits, vare, där gäldenären
ändock
erlägger betalning till överlåtaren, sådan betalning
gill, utan så är
att gäldenären visste, att den andre ej längre ägde
uppbära betalning,
eller hade skälig anledning att det misstänka.
30 § Erlägges betalning till den som beropar sig å
skriftlig
överlåtelse av enkelt skuldebrev, och finnes sedan överlåtelsen
vara
ogiltig, vare utan hinder därav betalningen gill, såframt
ej gäldenären
ägde kunskap om den omständighet som medförde
ogiltigheten eller hade
skälig anledning till misstanke därom; dock äge gäldenären
ej
tillgodoräkna sig betalningen, där överlåtelsen var förfalskad
eller
eljest tillkommen under någon av de omständigheter som
enligt 17 §
medföra ogiltighet av förskrivning.
31 § Överlåter någon enkelt skuldebrev, vare överlåtelsen
ej gällande
mot hans borgenärer, med mindre gäldenären om åtgärden
underrättats av
överlåtaren eller den till vilken överlåtelsen skett;
innebar
överlåtelsen gåva, gälle om dess verkan vad därom är
särskilt stadgat.
Varder enkelt skuldebrev överlåtet till flere, gälle
tidigare
överlåtelse framför senare; dock äge den senare överlåtelsen
företräde,
där den tidigare än den andra meddelats gäldenären på
sätt nu är sagt
och förvärvaren då var i god tro.
Har någon avhänt sig rörelse varmed följer skyldighet
att föra
handelsböcker, och omfattar avhändelsen de i rörelsen
uppkomna
fordringar, äge vad i första stycket är stadgat ej tillämpning.
4
kap. Särskilda bestämmelser angående vissa enkla
skuldebrev
32
§ Innehåller bevis rörande tillgodohavande hos bank förbehåll
enligt
vilket medlen ej må uttagas utan att beviset återställes
eller förses
med påskrift, vare, i fråga om bankens rätt att mot ny
innehavare av
beviset göra gällande invändning som grundas å bankens
förhållande till
tidigare innehavare, tillämpat vad med avseende å löpande
skuldebrev är
stadgat; och skola de i 22 § givna bestämmelser om överlåtelses
verkan
mot överlåtarens borgenärer äga tillämpning. Varder sådant
bevis
överlåtet till flere, äge den företräde som i god tro
fått beviset i
besittning.
Beträffande motbok rörande tillgodohavande hos bank
skall vad i första
stycket är stadgat gälla, ändå att motboken ej innehåller
förbehåll som
där är sagt.
Enkla skuldebrev som, under namn av förlagsbevis eller
eljest, utgivas i
större antal och uppenbarligen äro avsedda för den allmänna
rörelsen,
vare ock, oaktat sådant förbehåll saknas, ansedda lika
med löpande
skuldebrev i de hänseenden nu äro angivna.
33 § Har i enkelt skuldebrev intagits förbehåll, som
skulle medföra att
betalning till innehavaren finge anses gill ändå att han
ej vore rätt
borgenär eller behörig att å rätte borgenärens vägnar
uppbära betalning,
må sådant förbehåll ej åberopas, där gäldenären åsidosatt
skälig
aktsamhet vid prövning huruvida innehavaren var den till
vilken
skuldebrevet var ställt eller dennes rättsinnehavare
eller ägde å rätte
borgenärens vägnar uppbära betalningen.
Beträffande motbok med bank gälle vad därom är särskilt
stadgat. Lag
(1968:606).
|
|
