1 kap. Om slutande av
avtal
1 § Anbud om slutande av avtal och svar å sådant anbud
vare, efter ty här nedan i 2-9 §§ sägs, bindande för
den, som avgivit anbudet eller svaret.
Vad i nämnda paragrafer stadgas skall lända till
efterrättelse, så vitt ej annat följer av anbudet eller
svaret eller av handelsbruk eller annan sedvänja.
I fråga om avtal, för vars giltighet enligt lag fordras
iakttagande av viss form, gälle vad särskilt är
stadgat.
2 § Har anbudsgivaren bestämt viss tid för svar, skall
han anses hava föreskrivit, att svaret skall inom den tid
komma honom till handa.
Är i brev eller telegram, vari anbud göres, viss tidrymd
utsatt för svaret, skall denna räknas från den dag
brevet är dagtecknat eller den tid på dagen telegrammet
är inlämnat för befordran.
3 § Göres anbud i brev eller telegram utan att tid för
svar däri utsättes, måste antagande svar komma
anbudsgivaren till handa inom den tid, som vid anbudets
avgivande skäligen kunde av honom beräknas åtgå. Vid
beräkningen av nämnda tid äge anbudsgivaren, där ej
annat föranledes av omständigheterna, förutsätta, att
anbudet framkommer i rätt tid samt att svaret avsändes
utan uppskov efter det anbudstagaren åtnjutit skälig
betänketid och icke varder under vägen försenat; är
anbudet gjort i telegram, äge anbudsgivaren tillika
förutsätta att svaret befordras på enahanda sätt eller
annorledes kommer honom lika tidigt till handa.
Anbud, som göres muntligen utan att anstånd med svaret
medgives, måste omedelbart antagas.
4 § Antagande svar, som för sent kommer anbudsgivaren
till handa, skall gälla såsom nytt anbud.
Vad nu är sagt äge dock icke tillämpning, där den, som
avsänt svaret, utgår från att det framkommit i rätt
tid och mottagaren måste inse detta. I ty fall åligger
det denne, om han icke vill godtaga svaret, att utan
oskäligt uppehåll giva avsändaren meddelande därom;
underlåter han det, anses avtal hava genom svaret kommit
till stånd.
5 § Avslås anbud, vare det förfallet, ändå att den
tid, varunder det eljest skolat gälla, ej gått till
ända.
6 § Svar, som innehåller, att anbud antages, men som på
grund av tillägg, inskränkning eller förbehåll icke
överensstämmer med anbudet, skall gälla såsom avslag i
förening med nytt anbud.
Vad nu är sagt äge dock icke tillämpning, där den, som
avgav svaret, anser det överensstämma med anbudet och
mottagaren måste inse detta. I ty fall åligger det
denne, om han icke vill godtaga svaret, att utan oskäligt
uppehåll giva meddelande därom; underlåter han det,
skall avtal i enlighet med svarets innehåll anses hava
kommit till stånd.
7 § Anbud eller svar, som återkallas, vare ej gällande,
där återkallelsen kommer den, till vilken anbudet eller
svaret är riktat, till handa innan han tager del av detta
eller samtidigt därmed.
8 § Har den, som avgivit anbud, förklarat sig icke
påfordra uttryckligt svar därå, eller utvisa
omständigheterna, att han ej förväntar sådant, vare
anbudstagaren ändock pliktig att på förfrågan giva
besked, om han vill antaga anbudet; underlåter han det,
anses anbudet förfallet.
Angående vissa fall, då underlåtenhet att avböja anbud
anses såsom antagande, är särskilt stadgat.
9 § Där någon i meddelande, som eljest vore att anse
såsom anbud, använt orden "utan förbindelse",
"utan obligo" eller liknande uttryck, anses
meddelandet allenast såsom uppfordran att avgiva anbud av
det innehåll meddelandet giver vid handen. Inkommer
sådant anbud inom rimlig tid därefter från någon,
vilken blivit sålunda uppfordrad att avgiva anbud, och
måste mottagaren inse, att anbudet framkallats genom hans
uppfordran, åligger det honom, där han icke vill
antaga detsamma, att utan oskäligt uppehåll giva
meddelande därom till anbudsgivaren; underlåter han det,
skall han anses hava antagit anbudet.
2 kap. Om fullmakt
10 § Den, som åt annan givit fullmakt att sluta avtal
eller eljest företaga rättshandlingar, varder omedelbart
berättigad och förpliktad i förhållande till tredje
man genom rättshandling, som fullmäktigen inom
fullmaktens gränser företager i fullmaktsgivarens namn.
Där någon såsom anställd i annans tjänst eller eljest
i följd av avtal med annan intager en ställning, varmed
enligt lag eller sedvänja följer viss behörighet att
handla å dennes vägnar, anses han hava fullmakt att
företaga rättshandlingar, som falla inom gränserna för
denna behörighet.
11 § Har fullmäktigen vid företagande av rättshandling
handlat i strid mot särskilda inskränkande föreskrifter
av fullmaktsgivaren, vare rättshandlingen ej gällande
mot denne, såframt tredje man insåg eller bort inse, att
fullmäktigen sålunda överskred sin befogenhet.
Är fullmakten av sådan beskaffenhet, som i 18 § avses,
vare rättshandling, som fullmäktigen med överskridande
av sin befogenhet företagit, icke gällande mot
fullmaktsgivaren, ändå att tredje man var i god tro.
12 § Vill fullmaktsgivaren återkalla fullmakt, som avses
i 13-16 §§, åligger det honom, även om han meddelat
fullmäktigen, att han icke längre vill låta fullmakten
gälla, att iakttaga vad i nämnda paragrafer för varje
fall föreskrives; äro flera av dessa föreskrifter var
för sig tillämpliga å samma fullmakt, skola de alla
iakttagas.
Tredje man, hos vilken en fullmakt återkallats på det i
13 § angivna sätt, äge dock icke åberopa, att
återkallelse ej skett på annat sätt.
13 § Fullmakt, som bragts till tredje mans kännedom
genom ett till honom särskilt riktat meddelande från
fullmaktsgivaren, är återkallad, när särskilt
meddelande från fullmaktsgivaren, att fullmakten icke
vidare skall gälla, kommit tredje man till handa.
14 § Fullmakt, som blivit av fullmaktsgivaren i tidning
eller annorledes allmänneligen kungjord, återkallas
genom tillkännagivande, som kungöres i enahanda ordning.
Möter hinder häremot, skall återkallelsen på annat
lika verksamt sätt tillkännagivas. Fullmaktsgivaren äge,
där han det äskar, hos myndighet, som i 17 § sägs,
erhålla anvisning, huru han i sådant avseende har att
förfara.
15 § Fullmakt, som avses i 10 § andra stycket,
återkallas därigenom att fullmäktigen avlägsnas från
tjänst eller annan ställning, i kraft varav han varit
befullmäktigad.
16 § Fullmakt, vilken innefattas i sådan skriftlig
handling, som utgives till fullmäktigen för att av honom
innehavas och företes för tredje man, återkallas
därigenom att fullmaktsgivaren återtager eller låter
förstöra handlingen.
Fullmäktigen är pliktig att på begäran av
fullmaktsgivaren återställa fullmaktshandlingen.
17 § Visar fullmaktsgivaren sannolika skäl, att
handling, som i 16 § omförmäles, förkommit eller att
han av annan orsak icke utan dröjsmål kan få den åter,
må handlingen, efter ty här nedan sägs, förklaras
kraftlös.
Ansökan härom göres hos tingsrätten i den ort, inom
vilken fullmaktsgivaren bor. Finnes ansökningen kunna
bifallas, skall tingsrätten utfärda och sökanden låta
i Post- och Inrikes Tidningar införa kungörelse, att
handlingen efter utgången av viss tid, som må
bestämmas till högst fjorton dagar efter kungörelsens
införande, skall vara kraftlös. Kungörelsen skall
jämväl, där tingsrätten det föreskriver, införas i
annan tidning, en eller flera gånger, innan den införes
i Post- och Inrikes Tidningar. Lag (1981:799).
18 § Fullmakt, som grundar sig allenast å
fullmaktsgivarens meddelande till fullmäktigen, är
återkallad, när meddelande från fullmaktsgivaren, att
fullmakten icke vidare skall gälla, kommit fullmäktigen
till handa.
19 § I fall, då fullmaktsgivaren har särskild anledning
att befara, att fullmäktigen, oaktat fullmakten
återkallats eller fullmaktshandlingen förklarats
kraftlös, kommer att på grund av fullmakten företaga
rättshandling gent emot viss man, vilken kan antagas
sakna vetskap om dess upphörande, åligger det honom att,
där så ske kan, giva denne meddelande, att fullmakten
icke vidare skall gälla. Underlåter han det, må han,
såframt den, gent emot vilken rättshandlingen
företagits, var i god tro, icke mot denne åberopa
fullmaktens upphörande.
20 § Har fullmaktsgivaren utan att i ovan stadgad ordning
bringa fullmakten till upphörande tillsagt fullmäktigen
att icke göra bruk av fullmakten eller annorledes givit
till känna sin vilja, att fullmakten icke vidare skall
gälla, vare rättshandling, som fullmäktigen företager,
icke gällande mot fullmaktsgivaren, såframt tredje man
ägde eller bort äga kännedom om förhållandet.
21 § Dör fullmaktsgivaren, vare fullmakten ändock
gällande, för så vitt ej särskilda omständigheter
föranleda, att den skall vara förfallen. Ändå att
sådana omständigheter äro för handen, vare dock
rättshandling, som fullmäktigen företager, gällande
mot dödsboet, där tredje man varken ägde eller bort
äga vetskap om dödsfallet och dess betydelse för
fullmäktigens behörighet att företaga rättshandlingen;
är fullmakten sådan, som i 18 § avses, erfordras för
rättshandlingens giltighet, att ej heller fullmäktigen
ägde eller bort äga sådan vetskap, då han företog
rättshandlingen.
Rättshandling, som, efter vad nu sagts, är gällande mot
dödsboet, äge, där den dödes egendom varder avträdd
till konkurs, icke mot borgenärerna större verkan än
den skulle haft, om den företagits av stärbhusdelägarne.
22 § Om fullmaktsgivaren får en förvaltare enligt
föräldrabalken, har en rättshandling som fullmäktigen
företar och som omfattas av förvaltarens uppdrag inte
större verkan än den skulle ha haft, om fullmaktsgivaren
själv hade företagit rättshandlingen. Lag (1988:1264).
23 § Varder fullmaktsgivarens egendom avträdd till
konkurs, har rättshandling, som fullmäktigen företager,
icke större verkan mot konkursboet än den skulle haft,
om fullmaktsgivaren själv företagit den. Är fullmakten
sådan som avses i 18 §, kan rättshandlingen ej göras
gällande mot boet, om fullmäktigen ägde eller bort äga
kännedom om konkursen när han företog rättshandlingen.
Lag (1975:246).
24 § Utan hinder därav att fullmaktsgivaren icke vidare
råder över sig och sitt gods, må fullmäktigen, intill
dess erforderliga åtgärder kunna vidtagas av den, som
enligt lag äger handla å fullmaktsgivarens vägnar, i
kraft av fullmakten företaga sådana rättshandlingar,
som äro nödiga för att skydda fullmaktsgivaren eller
hans konkursbo mot förlust.
25 § Den, som uppträder såsom fullmäktig för annan,
ansvarar för att han har erforderlig fullmakt och är
förty, där han ej förmår styrka, att han
handlat efter fullmakt eller att den rättshandling, varom
fråga är, blivit godkänd av den uppgivne huvudmannen
eller ändock är gällande mot honom, pliktig att
ersätta tredje man all skada, som denne lider därigenom
att han icke kan göra rättshandlingen gällande mot
huvudmannen.
Vad sålunda är stadgat skall dock icke äga
tillämpning, där tredje man insåg eller bort inse, att
fullmakt ej förefanns eller att förefintlig fullmakt
överskreds; ej heller där den, som företog
rättshandlingen, handlade på grund av fullmakt, vilken i
följd av någon särskild omständighet, varom han icke
ägde kunskap och varom tredje man ej heller
kunde med fog förutsätta, att han skulle hava kännedom,
icke kan göras
gällande mot huvudmannen.
26 § Vad här ovan i detta kapitel är stadgat om
fullmakt att företaga rättshandlingar skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om fullmakt att
företräda fullmaktsgivaren vid rättshandlingar, som
företagas gentemot honom.
27 § I fråga om återkallelse av prokura, som blivit
till handelsregistret anmäld, skall vad i 13 och 19 §§
handelsregisterlagen (1974:157) är stadgat lända till
efterrättelse. Har återkallelsen blivit
införd i handelsregistret och kungjord i Post- och
Inrikes Tidningar, är firmans innehavare icke pliktig att
jämväl på annat sätt återkalla fullmakten.
Fullmakt att sluta avtal om köp, byte eller gåva av fast
egendom skall vara skriftlig. Har sådan fullmakt blivit,
efter ty i 16 och 17 §§ sägs, återkallad eller för
kraftlös förklarad, vare fullmakten utan verkan.
Genom vad här ovan i detta kapitel stadgas därom, att
rättshandling av fullmäktigen i vissa fall icke är
gällande mot fullmaktsgivaren, sker ej ändring i vad 18
kap. 3 § handelsbalken innehåller angående verkan
därav att vad som genom sådan rättshandling åtkommits
blivit använt till fullmaktsgivarens nytta. Lag
(1977:672).
3 kap. Om rättshandlingars ogiltighet
28 § Rättshandling, den någon blivit rättsstridigt
tvungen att företaga, vare, där tvånget utövats genom
våld å person eller genom hot, som innebär trängande
fara, icke gällande mot den tvungne.
Har tvånget utövats av annan än den, gent emot vilken
rättshandlingen företogs, och var denne i god tro,
åligger det dock den tvungne, där han vill mot honom
åberopa tvånget, att utan oskäligt uppehåll efter det
tvånget upphörde giva honom meddelande därom vid
äventyr, om sådant underlåtes, att rättshandlingen
varder gällande.
29 § Rättshandling, den någon utan användande av
sådana tvångsmedel, som i 28 § avses, rättsstridigt
tvungit en annan att företaga, vare ej gällande mot den
tvungne, där den, gentemot vilken rättshandlingen
företogs, själv utövat tvånget eller ock insett eller
bort inse, att rättshandlingen framkallats genom
rättsstridigt tvång från annans sida.
30 § Där den, gent emot vilken en rättshandling
företagits, framkallat densamma genom svikligt
förledande eller ock insett eller bort inse, att den, som
företog rättshandlingen, blivit svikligen förledd
därtill av annan, vare rättshandlingen icke gällande
mot den förledde.
Har den, gentemot vilken rättshandlingen företogs,
svikligen uppgivit eller förtegat omständigheter, som
kunna antagas vara av betydelse för rättshandlingen,
skall han anses hava därigenom framkallat densamma,
såframt det ej visas, att det svikliga förfarandet icke
inverkat å rättshandlingen.
31 § Har någon begagnat sig av annans trångmål,
oförstånd, lättsinne eller beroende ställning till att
taga eller betinga sig förmåner, vilka stå i uppenbart
missförhållande till det vederlag, som må hava blivit
erlagt eller utfäst, eller för vilka något vederlag
icke skall utgå, vare rättshandling, som sålunda
tillkommit, icke gällande mot den
förfördelade.
Lag samma vare, där sådant otillbörligt förfarande,
som i första stycket avses, ligger annan till last än
den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, och
denne ägde eller bort äga kunskap därom.
Om avtal rörande bärgning gälle vad särskilt är
stadgat. Lag (1987:329).
32 § Den, som avgivit en viljeförklaring, vilken i
följd av felskrivning eller annat misstag å hans sida
fått annat innehåll än åsyftat varit, vare icke bunden
av viljeförklaringens innehåll, där den, till vilken
förklaringen är riktad, insåg eller bort inse
misstaget.
Varder en avgiven viljeförklaring, som befordras genom
telegram eller framföres muntligen genom bud, till följd
av fel vid telegraferingen eller oriktigt återgivande
genom budet till innehållet förvanskad, vare
avsändaren, ändå att mottagaren var i god tro, icke
bunden av förklaringen i det skick den framkommit. Vill
avsändaren av anledning som nu sagts icke låta
förklaringen gälla, åligger det honom dock att giva
mottagaren meddelande därom utan oskäligt uppehåll
efter det förvanskningen kommit till hans kunskap;
underlåter han det, och var mottagaren i god tro, vare
förklaringen gällande sådan den framkommit.
33 § Rättshandling, som eljest vore att såsom giltig
anse, må ej göras gällande, där omständigheterna vid
dess tillkomst voro sådana, att det skulle strida mot tro
och heder att med vetskap om dem åberopa
rättshandlingen, och den, gentemot vilken
rättshandlingen företogs, måste antagas hava ägt
sådan vetskap.
34 § Har skuldebrev, kontrakt eller annan skriftlig
handling upprättats för skens skull, må utan hinder
därav fordran eller rättighet, som den enligt
handlingens innehåll berättigade på grund av densamma
överlåtit å annan, göras gällande av förvärvaren,
såframt denne var i god tro vid sitt förvärv.
35 § Har någon underskrivit skuldebrev eller annan
handling, som är gällande i innehavarens hand eller
eljest av löpande beskaffenhet, vare handlingen, ändå
att den utan hans vilja kommit ur hans besittning,
gällande mot honom, där den efter överlåtelse
förvärvats av någon, som därvid var i god tro.
Är kvitto å ett penningbelopp utan borgenärens vilja
kommet ur hans besittning, vare utan hinder därav
betalning, som gäldenären, när fordringen är
förfallen, i god tro erlägger mot bekommande av kvittot,
gällande mot borgenären.
36 § Avtalsvillkor får jämkas eller lämnas utan
avseende, om villkoret är oskäligt med hänsyn till
avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets
tillkomst, senare inträffade
förhållanden och omständigheterna i övrigt. Har
villkoret sådan betydelse för avtalet att det icke
skäligen kan krävas att detta i övrigt skall gälla med
oförändrat innehåll, får avtalet jämkas även i annat
hänseende eller i sin helhet lämnas utan avseende.
Vid prövning enligt första stycket skall särskild
hänsyn tagas till behovet av skydd för den som i
egenskap av konsument eller eljest intager en underlägsen
ställning i avtalsförhållandet.
Första och andra styckena äga motsvarande tillämpning i
fråga om villkor vid annan rättshandling än avtal.
I fråga om jämkning av vissa avtalsvillkor i
konsumentförhållanden gäller dessutom 11 § lagen
(1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden.
Lag (1994:1513).
37 § Förbehåll att pant eller annan säkerhet skall
vara förverkad, om den förpliktelse för vars
fullgörande säkerheten ställts icke rätteligen
fullgöres, är utan verkan. Lag (1976:185).
38 § Har någon för att förebygga konkurrens betingat
sig av annan att denne icke skall bedriva verksamhet av
visst slag eller icke taga anställning hos någon som
bedriver sådan verksamhet, är den som gjort utfästelsen
icke bunden därav i den mån utfästelsen sträcker sig
längre än vad som kan anses skäligt. Lag (1976:185).
4 kap. Allmänna bestämmelser
39 § Är enligt denna lag giltigheten av avtal eller
annan rättshandling beroende därav att den, gentemot
vilken rättshandlingen företogs, icke ägde eller bort
äga vetskap om visst förhållande eller eljest var i god
tro, skall hänsyn tagas till vad han insåg eller bort
inse vid den tidpunkt, då rättshandlingen blev honom
kunnig. Dock må, där särskilda omständigheter sådant
föranleda, hänsyn jämväl tagas till den insikt han
vunnit eller bort vinna efter nämnda tidpunkt, men innan
rättshandlingen inverkat bestämmande på hans
handlingssätt.
40 § Skall någon enligt denna lag giva annan ett
meddelande, vid äventyr att eljest avtal anses slutet
eller anbud antaget eller rättshandling, som av honom
eller å hans vägnar företagits, bliver mot honom
gällande, och varder sådant meddelande inlämnat för
befordran med post eller telegraf eller eljest på
ändamålsenligt sätt avsänt, må ej den
omständigheten, att meddelandet försenas eller icke
kommer fram, föranleda därtill att avsändaren icke
anses hava fullgjort vad honom åligger.
I fråga om återkallelse av anbud eller svar eller av
fullmakt gäller vad i 7, 13 och 18 §§ är stadgat.
41 § Genom denna lag upphävas 1 kap. 1 § och 9 kap. 9
§ handelsbalken, 2 och 3 §§ i lagen d. 14 juni 1901
angående ocker samt vad i övrigt finnes i lag eller
särskild författning stadgat stridande mot här ovan
givna bestämmelser.
Övergångsbestämmelser
1987:329
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987. Har en
rättshandling tillkommit före ikraftträdandet
tillämpas 31 § i dess äldre lydelse.
1994:1513
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. Den nya bestämmelsen tillämpas även på
rättshandlingar som
har företagits före ikraftträdandet.
3. Mål som vid ikraftträdandet är anhängigt vid
domstol prövas
enligt äldre bestämmelser.
|
