Vem har rätt/möjlighet att ingå avtal för en annans
räkning? Denna fråga behandlas bl.a. i
fullmaktsinstitutet. Flertalet avtal träffas dagligen av
personer som p.g.a. sin ställning i ett bolag har rätt
att ingå avtal för bolagets räkning. I ett kommersiellt
förhållande mellan två avtalsparter kan man utgå ifrån
att det oftast är personer som inte är VD eller ingår i
bolagets styrelse som ingår de flesta avtal. En aktiemäklare
hos en fondkommission kan ingå avtal för åtskilliga
miljoner kronor dagligen för sin arbetsgivares räkning.
En säljare vid ett telefonbolag kan ingå avtal med flera
privatpersoner under en dag. Hur kan dessa personer binda
sin respektive huvudman vid olika avtal? Vad sker för det
fall att fullmäktigen överskridit sin behörighet? Vad
har ett sådant avtal för rättsverkningar? Hur kan
tredje man veta att den han har kontakt med har behörighet
att binda sin huvudman vid ett eventuellt avtal?
Det är de huvudsakliga frågorna som jag har för avsikt
att försöka besvara i denna framställning. För att göra
detta blir det även nödvändigt att kortfattat redogöra
för de olika typer av fullmakter som finns. Vidare kommer
jag att relativt ingående redogöra för hur ställningsfullmäktigens
behörighet uppkommer.
Förkortningar som jag
använder mig av
Art = Artikel
AvtL = Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar
på förmögenhetsrättens område
HD = Högsta Domstolen
HovR = Hovrätt
JustR = Justitieråd
JT = Juridisk Tidskrift vid Stockholms Universitet
JämO = Jämställdhetsombudsmannen
NJA = Nytt Juridiskt Arkiv, avdelning I
NJA II = Nytt Juridiskt Arkiv, avdelning II
Prop = Proposition
RH = Rättsfall från hovrätterna
SFS = Svensk författningssamling
SjöL = Sjölagen (1994:1009)
SOU = Statens offentliga utredningar
SvJT = Svensk Juristtidning
Avgränsning
Som framgått av inledningen kommer jag att redogöra för
institutet ställningsfullmakt. Jag kommer endast
kortfattat att redogöra för övriga fullmakter. Vidare
kommer jag endast att behandla ställningsfullmakt där
huvudmannen är en juridisk person. Jag kommer således i
princip ej att behandla ställningsfullmakt som uppkommit
på icke kommersiella områden.
Utgångspunkten för min redogörelse är att ett avtal
har träffats mellan två parter, varav minst den ena
parten är en juridisk person. Det föreligger en ställningsfullmakt
från huvudmannen till fullmäktigen. De avtal som
uppsatsen behandlar kommer att avse avtal som till alla
delar förutom fullmäktigens eventuella behörighetsöverskridande
är giltiga. Jag kommer således ej att redogöra för
tredje mans eventuellt bristande rättshandlingsförmåga.
Fullmakt
Ett avtal kan träffas direkt mellan parterna. Förutom
avtalsslut mellan två parter kan avtal slutas med hjälp
av en fullmäktig. Detta är ofta fördelaktigt ur en
ekonomisk synvinkel då huvudmannen ofta inte kan/har möjlighet
att direkt sluta avtal med sin motpart. När man
diskuterar fullmakt och avtalsslutande via fullmakt finns
alltid (minst) tre parter inblandande, dessa benämns
vanligen; fullmaktsgivaren , fullmäktigen och tredje man.
Värt att notera är att man benämner den part som fullmäktigen
slutar avtal med på fullmaktsgivarens vägnar som tredje
man, en benämning som traditionellt har en annan
betydelse inom juridiken. Fullmaktsgivaren är den person
som utfärdar fullmakten. Fullmäktigen är den person som
bemyndigas enligt fullmakten. Tredje man är
fullmaktsgivarens tänkta avtalspart.
Relationen mellan tredje man och fullmaktsgivaren
betecknas ofta som det yttre rättsförhållandet. Med
detta menas att fullmakten ofta ses som en rättshandling
riktad till tredje man. Detta synsätt har dock fått utstå
kritik. I den rättsliga relationen mellan fullmäktigen
och fullmaktsgivaren finns det oftast ett avtal som har
formen av sysslomannaavtal. Det kan röra sig om ett
uppdrag att ta hand om fullmaktsgivarens kundservice via
telefon, försäljning av fullmaktsgivarens produkter,
etc. De parter som agerar vid avtalsslutandet är fullmäktigen
och tredje man. Vid avtalsslutandet är det dock endast
fullmaktsgivaren och (i regel) tredje man som binds vid
avtalet, eftersom avtalsslutandet av fullmäktigen har
skett i fullmaktsgivarens namn.
Regler om fullmakt finns i andra kapitlet avtalslagen. I
motiven till avtalslagen beskrivs fullmakten som en förklaring
till tredje man från huvudmannen där huvudmannen
accepterar de rättigheter och skyldigheter som stipuleras
i ett eventuellt avtal som träffas på dennes vägnar av
fullmäktigen. Fullmakten beskriver således som något
skilt från det avtal/uppdrag som finns mellan fullmäktigen
och fullmaktsgivaren. Sikte tas istället på det yttre rättsförhållandet
mellan fullmaktsgivaren och tredje man.
Traditionellt görs en åtskillnad mellan självständiga
och osjälvständiga fullmakter. Den osjälvständiga
fullmakten brukar även betecknas som uppdragsfullmakt.
Nedan kommer en kortfattad redogörelse att göras av
denna fullmakt.
- Under de självständiga fullmakterna brukar man hänföra;
fullmakter med uttrycklig (fullmakts-)förklaring. Det kan
röra sig om en skriftlig fullmakt, en kungörelsefullmakt
eller en s.k. direktmeddelad fullmakt. Även ställningsfullmakten
brukar hänföras till denna grupp av fullmakter.
Gemensamt för dessa fullmakter är att de är synbara för
tredje man. Fullmakten innebär att tredje man via vissa
synbara fakta kan skaffa sig en uppfattning om fullmäktigens
behörighet. Genom rättspraxis har även tolerans- och
kombinationsfullmakten utvecklats. En toleransfullmakt kan
aktualiseras då brist på sedvänja ”botas” genom att
fullmaktsgivaren ej ingriper trots ett upprepat handlande
av fullmäktigen. Detta kan resultera i att
fullmaktsgivaren blir bunden av de rättshandlingar som
fullmäktigen företar trots avsaknad av egentlig sedvänja.
En kombinationsfullmakt är närmast att ses som en
fullmakt vars uppkomst bygger på förekomsten av vissa
yttre fakta (för tredje man) i samspel med tolerans från
fullmaktsgivarens sida. Detta medför tillsammans förekomsten
av en s.k. kombinationsfullmakt
- Därutöver finns den osjälvständiga fullmakten, även
kallad uppdragsfullmakten. Uppdragsfullmakten grundar sig
enbart på rättsförhållandet mellan fullmäktigen och
fullmaktsgivaren. Den har inga yttre synbara tecken som går
att identifiera av tredje man. Tredje man förlitar sig således
uteslutande på vad fullmäktigen uppger om sin behörighet.
Ovan nämnda typer av fullmakter har ansetts vara uttömmande.
Samtliga rättsverkningar som kan tänkas uppstå vid en
fullmakts utfärdande skall kunna härledas till ovan nämnda
fullmaktstyper. Noterbart är att en eventuell behörighet
kan grunda sig på en eller flera typer av fullmakter, som
ibland är kumulativa eller alternativa. Man kan t.ex. tänka
sig att en tillfällig (tidsbestämd) skriftlig fullmakt
utvidgar en fullmäktiges behörighet enligt en annan
fullmakt.
Ställningsfullmakt
En fullmaktstyp som har stor praktisk betydelse i
dagens samhälle är ställningsfullmakten, 10 § 2 st
AvtL. Denna fullmakt bygger på att fullmäktigen,
gentemot tredje man, har erhållit vissa yttre synbara
tecken som leder till att tredje man får uppfattningen
att fullmäktigen, på grund av sin ställning har rätt
att binda fullmaktsgivaren. Denna behörighet skall grunda
sig på fullmäktigens ställning såsom anställd i
annans tjänst eller annars till följda av avtal mellan
fullmaktsgivaren och fullmäktigen. Det senare är ofta
fallet vid olika uppdrag från fullmaktsgivaren till fullmäktigen.
10 § 2 st AvtL inskränker således inte fullmakten till
att endast innefatta anställningsavtal. Trots att behörigheten
för fullmäktigen kan uppkomma genom ett ”internt”
avtal med fullmäktigen så räknas ställningsfullmakten
till de självständiga fullmakterna, då behörigheten
beror av den yttre synbara ställning som fullmäktigen
intar gentemot tredje man. Fullmaktsgivaren kan inskränka
fullmakten genom instruktioner (muntliga eller skriftliga)
till fullmäktigens avseende hans befogenhet. Dessa inskränkningar
kan endast göras gällande gentemot en ondtroende tredje
man, se 11 § 1 st AvtL
10 § 2 st AvtL innehåller följande rekvisit vilka måste
föreligga för att en ställningsfullmakt skall anses föreligga;
1) Mellanmannen skall inta en ställning. Med detta menas
t.ex. en kassörska i kassan på ett varuhus. I och med
att hon arbetar i kassan signalerar hon yttre synbara
tecken för tredje man som ger intrycket av att hon de
facto innehar en viss ställning. Gränsen avseende var
eller när denna ställning uppkommer kan bli svår att
avgöra, men yttre synbara tecken som att fullmäktigen
har en viss titel eller befinner sig i huvudmannens
lokaler är indikationer på att han innehar en dylik ställning.
2) Ställningen skall enligt lag eller sedvänja medföra
behörighet för mellanmannen att med bindande verkan träffa
avtal för huvudmannens räkning. Hänvisningen till lag får
anses som en påminnelse om att vissa specialstadganden
innefattar regler om ställningsfullmakt, se nedan. Hänvisningen
till sedvänja har desto större praktiskt betydelse.
Sammanfattningsvis kan konstateras att sedvänja skall föreligga
för att en ställningsfullmakt skall anses föreligga.
Huruvida en dylik sedvänja föreligger eller ej, se
vidare 2.2.1.2.
3) Ställningen som fullmäktigen intar skall grunda sig på
avtal med huvudmannen. I exemplet ovan med butiksbiträdet
grundar sig dennes ställning på ett anställningsavtal.
Även olika uppdragsavtal kan ligga till grund som avtal
mellan huvudmannen och fullmäktigen. Ett exempel då
huvudmannen ej blir bunden är när en främmande person
befinner sig i huvudmannens butik och gentemot tredje man
agerar expedit. Någon bundenhet för huvudmannen i detta
fall torde ej uppkomma.
4) Fullmäktigen skall företa rättshandlingen i
huvudmannens namn. I svensk rätt föreligger en
presumtion för att en person handlar i eget namn, då
betalningsskyldigheten (och övriga skyldigheter) enligt
avtalet blir gällande för den personen. För att
huvudmannen skall bli bunden av det avtal som fullmäktigen
träffar med tredje man krävs således att fullmäktigen
bryter presumtionen att han skulle avtala i eget namn. För
att fullmaktsläran i nordisk rätt skall kunna åberopas
krävs att fullmäktigen agerat i huvudmannens namn. Att
endast påstå att fullmäktigen ingått avtalet för
huvudmannens räkning torde ej vara tillräckligt för att
huvudmannens skall bli bunden av avtalet. För att ett sådant
påstående skall godtas krävs att fullmäktigen kan
styrka att han agerat i huvudmannens namn. Slutligen anses
att huvudmannen blir bunden av avtalet om det för
parterna varit ”förutsatt” att huvudmannen skulle för
sina fordringsanspråk hålla sig endast till viss tredje
man.
5) Rättshandlingen skall falla inom fullmaktens gränser,
dvs. inom gränsen för den behörighet som lag eller sedvänja
stipulerar. Tolkas meningen e contrario finner man att en
rättshandling som fullmäktigen utför och som faller
utanför fullmaktens gränser (behörigheten) inte blir gällande
gentemot huvudmannen. Om fullmäktigen företar en rättshandling
som faller utanför behörigheten skall den fullmäktige
själv ansvara för rättshandlingen. Tredje man som är i
god tro, kan i sådant fall kräva skadestånd av fullmäktigen.
Detta stadgas i 25 § AvtL.
6) Tredje man måste agera i god tro. Han skall inte ha
insett eller bort inse förekomsten av inskränkande föreskrifter
från huvudmannen till fullmäktigen eller avsaknad av ställningsfullmakt
hos fullmäktigen. Ond tro hos tredje man föreligger
t.ex. om denne känner till eller borde ha känt till en
inskränkande föreskrift som meddelats från huvudmannen
till fullmäktigen. Dock får eventuella inskränkningar i
fullmäktigens befogenhet inte någon betydelse för det
fall tredje man agerar i god tro. Tredje man anses inte
heller med framgång kunna hävda att han handlat i god
tro avseende yttre synbara förhållanden som han
rimligtvis borde ha noterat.
Utgångspunkten att ställningen är ett avgörande moment
i vad som skall avgöra ställningsfullmaktens gränser förekommer
tidigt i tysk rätt men har enligt Grönfors utvecklats främst
i skandinavisk rätt.
Ställningsfullmäktigens behörighet
Ställningsfullmäktigens behörighet (dvs. vad som avgör
vilka rättshandlingar som faller innom fullmäktigens behörighet)
är beroende av ställningens art och bestäms av sedvänja
eller lag, se 10 § 2 st. AvtL Följer behörigheten av en
viss ställning eller, mer sällan, av lag skall
fullmaktsreglerna tillämpas på den aktuella situation. Här
har dock en viss utvidgning skett under senare år, ställningsfullmäktiges
behörighet kan även bestämmas genom s.k. ändamålsavgörande
samt av rättshandlingens beskaffenhet, se nedan.
En ställningsfullmakt kan uppkomma på grund av lag. I
6 kap 8-10 §§ SjöL ges en fartygsbefälhavare behörighet
att på redarens vägnar ingå avtal rörande transport av
gods och passagerare på en viss rutt. Denna ställningsfullmakt
har gamla traditioner och historien visar att fartygsbefälhavaren
redan i romersk rätt hade en ställningsfullmakt att
binda redaren i dylika frågor. Behörigheten i 6 kap 8-10
§§ SjöL är konstruerat som ett fast omfång. Med detta
avses att behörigheten omfattar rättshandlingar som är
till för fartygets bevarande och fortsättningen av
aktuell resa. Med tanke på att man fortfarande har att göra
med en självständig fullmakt blir den yttre synbara
situationen av yttersta vikt. De rättshandlingar som befälhavaren
företar skall typiskt sett falla innanför fartygets
bevarande eller resans fortsättande för att vara
bindande för huvudmannen, redaren. Ändamålen med rättshandlingen
som fartygsbefälhavaren företar skall vara ägnad att
verka för resandets samt fartygets bevarande. Den ställningsfullmakt
som stadgas i 6 kap. 8-10 §§ SjöL är ej att ses som
”exklusiv” dvs. man kan fortfarande tänka sig
situationer då den allmänna ställningsfullmakten enligt
10 § 2 st AvtL tillämpas parallellt med ställningsfullmakten
enligt SjöL. Detta kan bli aktuellt när en ställningsfullmakt
i enlighet med avtalslagen inte är begränsad till en
viss resa eller för fartygets bevarande.
Ett annat exempel på ställningsfullmakt i lag är 5 kap
1 §, distans- och hemförsäljningslagen (2005:59).
Enligt denna bestämmelse har näringsidkarens ombud en
viss behörighet att vid avtalets ingående utfästa vissa
förmåner trots att dessa kan avvika från
fullmaktsgivarens, huvudmannens skriftliga avtalsunderlag.
Ombudet, fullmäktigen har även rätt att motta betalning
från tredje man. Denna behörighet kan fullmaktsgivaren
ej inskränka. För det fall fullmäktigen t.ex. ger ett löfte
om en extra rabatt som inte finns med i det tryckta
avtalet blir fullmaktsgivaren bunden, förutsatt att
tredje man är i god tro. Anledningen till denna något
ovanliga bestämmelse vad gäller ställningsfullmakt får
antas vara att lagstiftaren velat skapa ett starkare
konsumentskydd.
Sedvänja
Som ovan konstaterats hänvisar 10 § 2 st AvtL till såväl
lag som sedvänja avseende ställning som medför behörighet.
Hänvisningen till sedvänja är av betydligt större
praktisk vikt än hänvisningen till lag. Den praktiska
betydelsen av hänvisningen till lag är att betrakta som
ringa. Någon klar definition av begreppet sedvänja torde
ej föreligga i praxis. I och med hänvisningen till sedvänja
i 10 § st AvtL har domstolarna getts stor möjlighet att
tolka in olika handelsbruk och eller andra företeelser
under begreppet sedvänja samtidigt som den ändå håller
sig inom ”lagens gränser”. Domstolarna kan med andra
ord bruka stadgandets hänvisning till sedvänja såsom
”rättsgrund” för den egna rättsskapande
verksamheten då den anser att behörighet enligt ställningsfullmakt
skall föreligga. Lagstiftaren har således gett domstolen
ett tänjbart rekvisit vid bestämmande huruvida en rättshandling
skall falla inom ramen för ställningsfullmakten eller
inte.
Med hänvisningen till sedvänja som ett behörighetsgrundande
rättsfaktum avses inte samma sak som en hänvisning till
handelsbruk (kutym). Med sedvänja avses istället en hänvisning
till gängse skicka och bruk samt en hänvisning till
”den allmänna rättsuppfattningen”. För att sedvänja
skall medföra behörighet enligt reglerna om ställningsfullmakt
krävs således att sedvänjan skall föreligga enligt en
allmän uppfattning i en viss bransch eller liknande. Sedvänjan
skall således inte grunda sig på ett lokalt handelsbruk
(kutymer) eller liknande. Ett handelsbruk som uppkommit
mellan två parter kan vara avgörande som tolkningsdata
vid bestämmande av ett visst avtals innehåll men detta
kan aldrig vara grund för ställningsfullmakt i enlighet
med reglerna om ställningsfullmakt enligt sedvänja. I
motiven till köplagen anges att ett handelsbruk för att
vinna tillämpning skall ha erhållit allmän utvidgning
samt även ha vunnit en viss stadga och fasthet. Begreppet
sedvänja får därför förutsättas ha en något mer
vidsträckt innebörd än begreppet handelsbruk.
Begreppet sedvänja innefattar att handlingstypen som
skall innefattas under detta begrepp har nått en
geografisk spridning. Till skillnad från handelsbruk kan
det ej röra sig om lokala förhållanden. För att ett
handlande skall falla inom ramen för sedvänja bör man således
kunna konstatera ett handlande som är mer allmänt
utbrett och accepterat.
Ändamålsövervägande
de flesta fall av ställningsfullmakt är det sedvänjan
som är avgörande för huruvida en rättshandling som företas
av fullmäktigen skall vara bindande för huvudmannen.
Dock kan man i rättspraxis se vissa avsteg från denna
princip. I vissa fall har HD ansett att en praktisk bedömning/ändamålsavgörande
har lett till att rättshandlingen skall vara bindande för
fullmaktsgivarens räkning. Man kan därvid konstatera att
HD ej fastställt någon sedvänja men ur ett ändamålsperspektiv
ansett att rättshandlingen skall vara bindande för
huvudmannen. Med denna formulering konstaterar HD att någon
traditionell ställningsfullmakt inte föreligger.
Samtidigt väljer HD att utvidga 10 § 2 st AvtL till att
även täcka dessa situationer, med uppfattningen att man
fortfarande har stöd i lag genom uttrycket sedvänja. HD
har således inordnat begreppet ”praktisk bedömning”
under ordet sedvänja. Någon annat lagstöd för HD:s
resonemang torde man inte kunna finna stöd för. Den
aktuella utvidgningen av ställningsfullmakten får anses
som naturlig bl.a. med tanke på det faktum att
fullmaktsreglerna innehåller vissa normativa inslag.
Rättshandlingens beskaffenhet
Ytterligare ett sätta att fastställa huruvida ställningsfullmakt
föreligger är genom rättshandlingens beskaffenhet. I
NJA 1998 s 304 (se nedan) för HD ett resonemang om vilka
rättshandlingar som skall anses falla inom ramen för en
ställningsfullmakt. HD konstaterar att det vanligtvis rör
rättshandlingar av schablonartat slag. I rättsfallet
hade en dödsbodelägare haft behörighet att upplåta
vissa delar av dödsboets mark till sina grannar, för
vinterförvaring av båt och anläggande av ett
potatisland. HD anser dock att denna dödsbodelägare inte
haft behörighet att ingå avtal om upplåtelse av mark för
att grannarna skulle uppföra ett garage.
Av domen framgår att HD beaktat rättshandlingens
beskaffenhet för att avgöra om den faller inom dödsbodelägarens
behörighet. En mer ovanlig och omfattande rättshandling
anses således inte falla inom behörigheten.
I RH 1996:159 finner HovR att en föreståndare för ett
kommunalt daghem inte haft behörighet att träffa avtal
avseende leasing av ett solarium. Hovrätten anser
inledningsvis att det är samma regler som får anses tillämpliga
för en kommun som för ett privat rättssubjekt vad gäller
ingående av rättshandlingar genom fullmäktig. Reglerna
om ställningsfullmakt i 10 § 2 st AvtL anses av
domstolen gälla för den aktuella rättshandlingen som föreståndaren
för daghemmet ingått. Efter detta konstaterar hovrätten
att för att föreståndaren skall kunna binda sin
huvudman, enligt reglerna om ställningsfullmakt, krävs
att sedvänja föreligger. Sedvänja gäller dock endast
ärenden av mer rutin- eller schablonartad karaktär.
Detta anses inte vara för handen i aktuella fallet. HovR
finner således att föreståndaren inte haft behörighet
att träffa det aktuella avtalet.
Behörighetsöverskridande
Vad som gäller om fullmäktigen agerar utan fullmakt
eller utöver sin behörighet behandlas i 25 § AvtL.
Fullmäktigen kan mycket väl tänkas förutsätta att en
ställningsfullmakt föreligger när det i själva verket
inte förhåller sig så, dvs. de rekvisit som ovan
beskrivits är inte uppfyllda för att en ställningsfullmakt
skall föreligga. Det får dock anses som mer vanligt att
fullmäktigen agerar utanför sin behörighet. För det
fall att fullmäktigen blir skadeståndsansvarig för
avtalsinnehållet gentemot tredje man för att denne ej
kunnat göra avtalet gällande gentemot huvudmannen, krävs
att tredje man är i god tro avseende fullmäktigens
fullmakt och att den senare agerat inom ramarna för den
fiktiva fullmakten.
Det personliga ansvaret för fullmäktigen aktualiseras
endast när dennes huvudman ej blir bunden av rättshandlingen.
Fullmäktigen kan ju till exempel ingå en rättshandling
utöver sin behörighet och som huvudmannen sedermera väljer
att godkänna i efterhand, s.k. ratihabition. Även tyst
ratihabition anses kunna befria fullmäktigen från
eventuellt ansvar gentemot tredje man. Huvudmannan anses
även kunna bli bunden genom passivitet eller genom
konkludent handlande, om rättshandlingen medfört nytta för
huvudmannen. Detta stadgas i 18 kap 3 § HB vilket
stadgande enligt 27 § 3 st AvtL fortfarande är tillämpligt.
Denna rättsregel kan användas av domstolarna för att nå
ett materiellt riktigt resultat. Fullmäktigen anses ha
bevisbördan för att bundenhet uppkommit för
huvudmannen.
Det har ansetts att i vissa fall när huvudmannen ej är
bunden av ett avtal som träffats mellan fullmäktigen och
tredje man, denne ändå anses bunden genom, att han vid företagandet
av rättshandlingen, får anses ha riktat ett anbud till
huvudmannen, som denne har möjlighet att acceptera. Detta
gäller om tredje man insåg att fullmäktigen saknade behörighet
att ingå det aktuella avtalet. Om huvudmannen väljer att
acceptera anbudet undgår fullmäktigen personligt ansvar.
Av allmänna rättsgrundsatser anses följa att tredje man
har rätt att frånträda avtalet om han ej insett att
fullmäktigen agerade utöver sin behörighet.
25 § AvtL reglerar förhållandet mellan fullmäktigen
och tredje man. För det fall en godtroende tredje man
inte kan göra rättshandlingen gällande gentemot
huvudmannen har han möjlighet att begära skadestånd av
fullmäktigen. Detta gäller således endast huruvida
tredje man kan göra rättshandlingen gällande,
stadgandet tar ej sikte på huruvida rättshandlingen
genomförs eller ej. Fullmäktigen har däremot inte något
ansvar för huvudmannens solvens. Fullmäktigens ansvar
sträcker sig till existensen av den aktuella fullmakten.
Huruvida huvudmannen har för avsikt eller möjlighet att
uppfylla avtalets förpliktelser har tredje man själv att
bedöma vid avtalets ingående.
Tredje man kan begära skadestånd av fullmäktigen för
all skada som uppkommit på grund av att rättshandlingen
inte blivit gällande. Fullmäktigen står som tidigare
konstaterats i regel utanför avtalsförhållandet mellan
tredje man och fullmaktsgivaren. För det fall tredje man
ej kan göra rättshandlingen gällande gentemot
fullmaktsgivaren inträder fullmäktigen i huvudmannens ställe,
detta gäller även för det positiva kontraktsintresset.
En viss lindring av detta ansvar kan dock utläsas ur 25
§ 2 st AvtL där skadestånd i vissa situationer ej utgår.
Värt att notera i 25 § 1 st AvtL är att den person som
utger sig för att ha en fullmakt ansvarar för att en
fullmakt föreligger. I stadgandets andra stycke kan, som
ovan noterats, en viss lindring av detta ansvar utläsas.
Om tredje man agerar i ond tro med avseende på
omfattningen av fullmäktigens fullmakt, dvs. tredje man
inser eller borde ha insett att fullmäktigen handlar utöver
sin behörighet, kan tredje man inte göra rättshandlingen
gällande vare sig mot fullmäktigen eller mot
huvudmannen. Detta gäller även om tredje man har fått
denna vetskap på grund av yttre omständigheter. Man kan
t.ex. tänka sig det fallet att huvudmannen direkt vänt
sig med ett meddelande till tredje man om att fullmäktigen
inte längre har någon ställningsfullmakt.
Samhällsekonomiska konsekvenser
Klart är att de motstående intressen som föreligger
vid ställningsfullmakt får samhällsekonomiska
konsekvenser. Dessa intressen är huvudmannens intresse av
att inte bli bunden av ett avtal och omsättningsintresset.
Om man gynnar det senare intresset torde fler
transaktioner komma till stånd. Att i allt större utsträckning
ta till vara huvudmannens intresse kan bidra till en ökad
osäkerhet, vilket kan få till följd att färre
transaktioner genomförs. Detta är något som torde påverka
antalet transaktioner, i vart fall sett ur ett
nationalekonomiskt perspektiv.
Rättssäkerheten – hur kan tredje man avgöra en
fullmäktigs behörighet?
Som framgår av praxis, se särskilt NJA 2002 s 191 I
och II, under kapitel fyra har ofta tredje man att förlita
sig på yttre synbara tecken för att fastställa fullmäktigens
behörighet. För att tredje man skall vara säker på att
han gör en korrekt bedömning av behörigheten krävs att
tredje man gör samma bedömning avseende yttre synbara
tecken vid avgörandet av den aktuella behörigheten som
en domstol sedermera kan komma att göra. Trots en
relativt riklig rättspraxis kan man nog konstatera att en
sådan bedömning inte är särskilt lätt att göra. Att
kräva att en privatperson skall kunna beakta relevant
beslutsunderlag och fatta ett korrekt beslut, dvs. i överensstämmelse
med HD:s praxis, är nog att många gånger kräva för
mycket. Grundläggande för avgörandet av fullmäktigens
behörighet är ofta personens ställning i det företag
han som anställd representerar. En mer självständig ställning
inom ett företag ger en mer vidsträckt behörighet. Det
är ofta detta som tredje man har att bedöma och vad som
sedermera är avgörande huruvida rättshandlingen binder
huvudmannen eller ej. Som ovan konstaterats förlitar sig
ofta tredje man på yttre synbara tecken. I en eventuell
process huruvida en rättshandling skall vara bindande för
huvudmannen eller ej måste ofta tredje man kunna föra
bevisning om dessa yttre synbara tecken, något som kan
vara svårt att göra. Denna fråga kommer dock inte att
behandlas i denna uppsats.
För det fall fullmaktsgivaren ej blir bunden, när fullmäktigen
saknar erforderlig behörighet, kan fullmaktsgivaren ändå
bli ansvarig för rättshandlingen, om fullmäktigen är
arbetstagare hos arbetsgivaren. Enligt 3 kap 1 § skadeståndslagen
kan ett principalansvar föreligga för arbetsgivaren, för
ren förmögenhetsskada som fullmäktigen/arbetstagaren i
tjänsten vållar genom brott.
Arbetsgivaren/fullmaktsgivaren kan i sådant fall, om
synnerliga skäl föreligger, regressvis göra gällande
motsvarande anspråk gentemot arbetstagaren /fullmäktigen.
Detta följer av 4 kap 1 § skadeståndslagen.
Rättspraxis
Tyngdpunkten i uppsatsen kommer att läggas på en
genomgång av rättspraxis avseende Högsta domstolens avgöranden
rörande ställningsfullmakt. Framför allt kommer jag att
redogöra för hur HD resonerar beträffande de olika
rekvisiten vid bedömning huruvida en ställningsfullmakt
föreligger, dvs. hur HD avgör om en viss person har
fullmakt enligt t.ex. sedvänja. I första hand har jag för
avsikt att redogöra för enbart avgöranden som rör ställningsfullmakt.
Dock kommer vissa andra fullmaktstyper som t.ex. tolerans-
och kombinationsfullmakt att behandlas. Jag har vidare för
avsikt att försöka återkoppla varje rättsfall med den
aktuella teori som presenterats ovan och som har med
aktuellt fall att göra. Jag kommer även att försöka
tydliggöra och utveckla de teoretiska avsnitt som
presenterats ovan i samband med de olika rättsfallen. Förhoppningen
är att kunna koppla samman HD:s praxis med de slutsatser
som redovisats i kapitlen ovan.
För de flesta fullmakter är behörigheten ofta inte något
större problem att fastställa. Att bestämma behörigheten
enligt en skriftlig fullmakt eller en fullmakt som
meddelats direkt till tredje man brukar oftast inte vålla
några problem. Dock har behörigheten som följer av ställningsfullmakt
varit svårare att fastställa. Om detta vittnar HD:s många
avgöranden angående ställningsfullmäktigens behörighet.
Jag har nedan för avsikt att redovisa de mest relevanta rättsfallen
som påverkat/belyst frågan om hur behörigheten fastställs
vid ställningsfullmakt. Framför allt har jag för avsikt
att fokusera på rättsfall som avgjorts under senare år.
NJA 1917 s 176
Målet gällde om en disponent för ett
tegelbruksaktiebolag, som varken var styrelseledamot eller
hade rätt att teckna bolagets firma, kunde binda företaget
vid vissa köp på grund av sin ställning. Företaget invände
att disponenten ej ägt rätt att binda bolaget.
Disponenten hade tidigare varit styrelseledamot samt
verkställande direktör i bolaget. Att han inte längre
var styrelseledamot respektive verkställande direktör
hade kungjorts i allmänna tidningar innan det aktuella
avtalet träffades. Sådana avtal hade träffats under den
tid som han varit anställd som disponent i bolaget med
ansvar för ledning och drift av bolaget.
HD konstaterade att ställningsfullmakt förelåg och att
den ställning som disponenten haft måste anses ha i och
för sig (kurs här) innefattat behörighet att ingå det
aktuella avtalet, Behörighet ansågs föreligga med hänsyn
till de yttre synbara tecken som ställningen medförde.
HD konstaterade vidare att tegelbruket inte hade visat att
någon inskränkning i disponentens behörighet hade
kommit till tredje mans kännedom. Värt att notera är
att HD inte förde något resonemang huruvida sedvänja för
den aktuella ställningsfullmakten förelegat. Trots
avsaknaden av sådant resonemang kan man eventuellt förutsätta
att HD ansett att sedvänja förelegat och avtalet rymts
inom ställningsfullmakten.
NJA 1943 s 316
En kassör i en bostadsrättsförening hade tagit emot en
återlämnad inteckning från en långivare. Målet gällde
huruvida kassören haft behörighet att ta emot den
aktuella inteckningen med bindande verkan för föreningen,
något som sedermera lett till att föreningen lidit
(ekonomisk) skada. Kassören hade tidigare erlagt
betalningar avseende amorteringar och räntor i enlighet
med skuldebrevet. Dessa upprepade rättshandlingarna var
dock ej identiska med mottagandet av inteckningen.
HD konstaterade att någon behörighet enligt lag eller
sedvänja för kassören ej kunde anses föreligga. Trots
detta ansåg domstolen att behörighet för kassören att
företa rättshandlingen förelåg. HD motiverade sitt avgörande
med att kassören regelbundet hade erlagt betalningar av
amorteringar och räntor för föreningens räkning.
Vidare tog HD fasta på att dessa rättshandlingar
tillsammans med den rättshandling som tvisten gällde
hade ett nära funktionellt samband. Tredje man hade även
fått ett befogat intryck av att kassören haft behörighet
att företa den aktuella rättshandlingen. Att det här rör
sig om behörighet på grund av toleransfullmakt har
konstaterats i doktrin. HD valde närmast att
”straffa” föreningen genom bundenhet till den
aktuella rättshandlingen då kassörens upprepande rättshandlingar
fått passera utan aktivt ingripande från huvudmannens
sida. Huvudmannens passivitet torde således, enligt
principerna om toleransfullmakt, ha varit en bidragande
orsak till att bundenhet ansågs föreligga.
NJA 1946 s 388
En kvinna hade vid besök på ett hotell blivit av med sin
sälbisampäls. Pälsen hade förkommit efter det att
kvinnan avlämnat pälsen till förvaring i hotellets
garderob. En av företagets medarbetare tog vid ankomst
till festvåningen emot pälsen för förvaring.
HD fann att medarbetaren närmast var att likställa med
en av hotellets anställda samt att denne haft möjlighet
att motta restaurangbesökarnas ytterkläder med bindande
verkan för hotellet. Något närmare resonemang om ställningsfullmakt
eller dess behörighet baserat på anställningen gör
inte HD. Sammanfattningsvis kan konstateras att det här rör
sig om en handling av relativt enkel beskaffenhet vilket
är signifikant för grunderna i ställningsfullmakten.
NJA 1949 s 46
En gäst vid ett hotell hade inför sitt besök på
hotellet blivit informerad om att han skulle ha tillgång
till såväl rum som garage. Vid ankomsten fick hotellgästen
besked om att något garage ej fanns att tillgå. Han fick
då ett erbjudande av hotellets nattvaktmästare att denne
skulle med jämna mellanrum köra igång bilen för att
motverka den stränga kyla som rådde vid det aktuella
tillfället. Erbjudandet accepterades av hotellgästen.
Sedermera visade det sig att nattvaktmästare hade låtit
motorn gå i allt för höga varvtal varför skada uppkom
på motorn. Gästen krävde ersättning av hotellet för
skadan på bilen.
HD konstaterade att det uppdrag som hotellgästen hade lämnat
till nattvaktmästaren föll utanför den behörighet som
enligt sedvänja, nattvaktmästaren haft för hotellets räkning.
Med hänsyn till uppdragets beskaffenhet (dess särart,
egen notering) konstaterade HD att nattvaktmästaren ej
fick anses ha agerat på hotellets vägnar varför någon
skadeståndsskyldighet för hotellet ej förelåg.
Rättsfallet illustrerar relativt tydligt hur gränserna för
sedvänjan bestämmer att ställningsfullmaktens behörighet
överskridits och varför något ansvar för huvudmannen
ej blev aktuellt.
NJA 1950 s 86
I rättsfallet ansågs en försäljare av bilar sakna behörighet
att träffa bindande försäljningsavtal med köparen. Behörighet
att ta emot handpenning av en köpare med bindande verkan
för bolaget ansågs dock föreligga. Sådan behörighet förelåg
på grund av tre särskilda omständigheter; (a) en särskild
klausul om handpenning i det av säljaren till kunden
uppvisade kontraktsformulär (dock var kontraktet förlegat),
(b) köparen hade fått ett befogat intryck avseende säljarens
behörighet samt (c) den av säljaren begagnade
ordersedeln innehöll otydligheter, något som enligt HD
endast kunde drabba bolaget. Dessa omständigheter gav
tredje man det befogade intrycket att säljaren hade en
mer vidsträckt behörighet än vad som de facto var gällande.
Dock underlät bolaget att aktivt klargöra situationen
avseende försäljarens behörighet. Då bolaget underlåtit
att ingripa ”bestraffas” bolaget närmast med
bundenhet av det aktuella avtalet.
I kombination med de aktuella, under punkterna a-c
angivna, omständigheterna har bundenhet uppkommit i
enlighet med kombinationsfullmakt. Brist på sedvänja
samt att huvudmannen underlåtit att agera för att klargöra
vad som gäller avseende fullmäktigens behörighet samt
hur tredje man uppfattat situationen har varit avgörande
för att huvudmannen skulle bli bunden av försäljarens rättshandlingar.
NJA 1953 s 566
Målet gällde huruvida mellanmannen intagit en viss ställning
i huvudmannens organisation och haft behörighet att
genomföra den aktuella rättshandlingen med bindande
verkan för huvudmannen.
En person, som var föreståndare för ett
avdelningskontor i Stockholm, hade ingått avtal per
telefon om köp av gummiband till avdelningskontoret.
Huvudkontoret var beläget i Göteborg. Huvudmannen
(arbetsgivaren) ansåg sig ej bunden av avtalet då
personen i fråga ej intagit den ställning i
organisationen som krävs för att avtalet skall anses
giltigt med hänvisning till ställningsfullmaktsinstitutet.
HD inhämtade yttrande från Stockholms Handelskammare,
Kommerskollegium m.fl. De flesta av dessa yttranden gav stöd
för att en föreståndare av detta slag hade behörighet
att vidta vissa inköp enligt handelsbruk. Stockholms
Handelskammares yttrande var dock något mer försiktigt.
HD:s majoritet (tre justitieråd) ansåg att någon behörighet
för att företa den aktuella rättshandlingen ej förelåg.
Käromålet lämnades utan bifall.
NJA 1956 s 656
Ägaren till en bil hade parkerat denna i ett garage i
centrala Stockholm. Samtidigt som han lämnade in bilen lämnade
han in en kamera för förvaring hos garagevakten varvid
en lapp sattes på kameran med bilistens namn eller
registreringsnumret på bilen. Att lösa föremål mer
eller mindre frekvent inlämnades till garagevakten för förvaring
ansågs bevisat i målet, trots att företaget utfärdat
ett förbud för sina anställda att ta emot lösa föremål
för förvaring. Kameran försvann från förvaringen,
troligtvis blev den stulen. Bolaget bestred
betalningsskyldighet bl.a. med invändningen att
garagevakten ej haft behörighet att ta emot lösa föremål
för förvaring.
HD fann att garagevakten på grund av sin ställning haft
behörighet att ta emot kameran för förvaring i samband
med mottagandet av bilen. Förvaringen av kameran hade
inte skett med tillräcklig aktsamhet varför bolaget ansågs
skadeståndsskyldigt gentemot billisten för den försvunna
kameran. HD förde närmast ett resonemang som gick ut på
att ställningsfullmakten som institut måste ges möjligheten
att fungera praktiskt. Det mest ändamålsenliga, sett
till det aktuella avtalet, har av HD ansetts som det
sedvanliga. Här kan sägas att HD tangerar yttergränserna
för vilka rättshandlingar som kan anses falla inom ramen
för ställningsfullmakten.
NJA 1965 s 204
Målet gällde huruvida en försäljare haft ställningsfullmakt
att uppbära betalning med bindande verkan för
huvudmannen.
En kvinna hade köpt en dammsugare på avbetalning av en försäljare
i en butik. En viss del av köpesumman erlades kontant
till försäljaren i butiken. Efter en tid kom parterna överens
om att försäljaren skulle komma hem till kvinnan för
att laga en defekt del i dammsugaren. Vid detta tillfälle
erlade kvinnan resterande köpeskilling kontant till försäljaren.
Försäljaren redovisade inte betalningen till bolaget.
Bolaget krävde sedermera kvinnan på den betalning som försäljaren
underlåtit att redovisa.
Bolaget åberopade det skriftliga avtalet där det
framgick att bolagets försäljare inte ägde uppbära
avbetalningar förutom handpenningen. HD:s majoritet (tre
justitieråd) fann dock att försäljaren utåt sett
framstått som föreståndare för butiken. HD ansåg inte
att man kunde utgå från ordalydelsen i avtalet eftersom
denna utgjorde en inskränkning i den allmänna ställningsfullmaktens
gränser. HD tog fasta på att försäljaren var ensam i
butiken vid köptillfället samt att han haft rätt att
uppbära den första betalningen. HD ansåg att försäljaren
hade en sådan ställning i bolaget att han med bindande
verkan för bolagets räkning haft behörighet att ta emot
betalning från kvinnan. HD torde här ha fäst stor vikt
i vad som varit synbart för kvinnan. Att ställa
ytterligare krav på att konsumenten (kvinnan) skulle
utreda hur bolagets organisation var uppbyggd utöver de
yttre synbara tecken som förelåg torde inte ha varit
rimligt.
NJA 1969 s 185
Ett avtal hade träffats mellan en anställd försäljare
vid ett bolag och en köpare (bolag) om köp av två
bilar. Försäljaren av bilarna redovisade dock endast försäljningssumman
för den ena bilen till sin arbetsgivare. Resterande del
av köpeskillingen tillgodogjorde han sig själv. Säljaren
krävde köparen på den resterande del av betalning som försäljaren
ej redovisat till säljaren.
HD hade att avgöra huruvida försäljaren haft ställningsfullmakt
att ingå det aktuella avtalet. HD konstaterade att försäljaren
sålt bilarna i bilbolagets namn, att försäljaren vid försäljningstillfället
varit anställd i bilbolaget och att försäljaren ej haft
ställning av försäljningschef eller liknande. Enligt
utredningen i målet kunde dock ej någon sedvänja för
en person i försäljarens ställning att träffa dylikt
avtal enligt handelsbruk styrkas. HD fann att försäljaren
ej haft behörighet att ingå det aktuella avtalet och biföll
säljarens talan.
I målet blev utredningen om sedvänja direkt avgörande.
HD ansåg att det ålegat köparen att utreda huruvida säljaren
haft behörighet att ingå avtal för huvudmannens räkning.
Värt att notera är att något konsumentskydd ej var
aktuellt i detta fall eftersom parterna båda var näringsidkare.
(Jmfr NJA 1965 s 204 och NJA 1950 s 86).
NJA 1972 s 408
Målet gällde huruvida en försäljare i en möbelaffär
haft ställningsfullmakt att avtala med en möbeltillverkare
om köp och leverans av möbler direkt till tredje man. Köparen,
en privatperson, hade ingått avtal och erlagt betalning
till försäljaren avseende möbler som skulle levereras
direkt till köparen. Försäljaren redovisade dock inte
betalningen för huvudmannen. Möbelleverantören yrkade
betalning av möbelaffären för levererade möbler. Möbelaffären
bestred betalningsskyldighet och invände att försäljaren
ej haft behörighet att avtala om inköp av möbler. Möbelaffären
hade tidigare förbjudit sina anställda säljare att på
eget initiativ köpa in möbler. Detta hade dock den
aktuelle möbeltillverkaren ej informerats om.
HD hade således att avgöra huruvida försäljaren haft
en sådan ställning i enlighet med sedvänja på området
för att ingå det aktuella avtalet med bindande verkan för
huvudmannen. HD inhämtade yttrande från Stockholm
Handelskammare som konstaterade att det regelmässigt sker
att en möbeldetaljist fullgör avtal som dennes försäljare
ingår med olika möbelleverantörer. Med hänsyn till det
värde som målet det var fråga om i målet ansåg HD att
det låg inom handelsbruket att ingå avtal med köpare om
leverans direkt till denne. HD fann att försäljaren haft
behörighet på grund av sin ställning att ingå det
aktuella avtalet med bindande verkan för sin huvudman.
HD grundade sin bedömning i målet endast på utredningen
om sedvänja för försäljaren. Rättsfallet klargör
tydligt hur HD går tillväga för att avgöra om en viss
person har ställning enligt sedvänja att ingå ett visst
avtal. HD hade därvid ej att beakta någon
konsumentskyddsaspekt. HD biföll möbelleverantörens
talan.
NJA 1974 s 706
En person som förestod ett företags postavdelning hade
under två års tid hanterat företagets checkar på ett
icke korrekt sätt. Vid det lokala postkontoret hade
mannen kunnat uppbära kontant betalning vid inlösen av företagets
checkar. Dessa kontanter hade mannen sedermera behållit.
Genom mannens agerande hade skada uppkommit för företaget.
HD hade att ta ställning till huruvida postens
utbetalningar till mannen gällde mot företaget. HD ansåg
att mannens ställning i och för sig inte innefattade behörighet
att ta emot de aktuella utbetalningarna. Dock tog HD hänsyn
till skyddet för omsättningen och konstaterade att på
det sätt som mannen nästan dagligen under två års tid
uppträtt gentemot postkontoret gav ett befogat intryck
att mannen agerat i enlighet med, av företaget, givna
instruktioner. HD ansåg således att någon skadeståndsskyldighet
för postkontoret gentemot företaget ej förelåg.
Det faktum att det passerat så lång tid, två år, utan
att företaget hade reagerat och att företaget helt
underlåtit att agera får anses vara två förklaringar
till HD:s dom. Någon viljeförklaring från huvudmannen
som konstituerade bundenhet ansåg HD ej att posten visat.
Det som ledde till bundenhet för företaget var istället
ett medvetet passivt förhållningssätt till vad som försiggick.
HD likställde således ”tolerans” med företagets
uppenbara underlåtenhet att skapa sig en uppfattning om
den anställdes agerande. Företaget kan sägas straffas,
genom bundenhet, för dess bristande internkonstroll. Man
ser här en klar skillnad mellan ställningsfullmakt och
toleransfullmakt.
NJA 1985 s 717
Målet gällde huruvida en försäljare för sin huvudman
i det bolag han var anställd i var behörig att lämna
anbud avseende leverans av ett prefabricerat trähus. Förhandlingarna
mellan försäljaren och köparen avseende köpet av huset
hade resulterat i ett avtal som försäljaren till köparen
sänt till denne med post. Avtalet bestod av ett
”blankettavtal” med förtryckta uppgifter. Avtalet bar
rubriken ”Leveransavtal”. Till avtalet fanns ett
frankerat kuvert med vilket köparen skulle återsända
ett underskrivet exemplar av avtalet till bolagets
huvudkontor. På avtalet fanns plats för såväl köparens
underskrift som (antagligen) säljarens underskrift. Vid
underskrift av köparen saknades det underskrift av säljaren.
I och med sin påskrift av avtalet hävdade köparen att
ett giltigt avtal kommit till stånd, med hänvisning till
att det till honom sända avtalet utgjorde ett bindande
anbud från försäljaren, för bolagets räkning. Bolaget
hävdade att något avtal ej kommit till stånd då försäljaren
ej haft behörighet att lämna bindande anbud avseende den
typ av avtal som det rörde sig om i det aktuella fallet.
Köpet innehöll vissa villkor som var individuellt
utformade efter köparens särskilda önskemål.
HD konstaterade att försäljaren ej haft behörighet
enligt sedvänja att ingå det aktuella avtalet. Detta
fastslogs genom inhämtade utlåtanden från såväl
Konsumentverket och Sveriges Trähusfabrikers Riksförbund.
HD analyserade därefter utformningen av det avtal som
bolaget tillsänt köparen. Något stöd för att försäljaren
skulle ha haft behörighet att ingå det aktuella avtalet
kunde HD ej finna baserat på avtalets utformning.
Domen ger enligt doktrinen uttryck för principen att
”om huvudmannen beter sig på ett sätt som ger tredje
man intrycket att företrädaren har behörighet, så
ansvarar huvudmannen för det, medan annars behörigheten
inte sträcker sig längre än som följer av styrkt
sedvana vilket ger ställningsfullmakt” . Målet
avgjordes med tre mot två JustR. De två skiljaktiga
JustR ansåg att bindande avtal träffats i och med köparens
underskrift av avtalet. Minoriteten kan sägas ha
prioriterat tredjemansskyddet högre än vad majoriteten
gjorde i målet.
Majoriteten ansåg varken att ställnings- eller
kombinationsfullmakt förelåg.
NJA 1987 s 259
Målet gällde om preskriptionsavbrott hade skett trots
att ett bolags krav enligt en fordran ej framställt av en
ställföreträdare för bolaget utan av en person med
underordnad ställning i bolaget.
Två närstående bolag hade ett skuldförhållande mellan
varandra. Fråga uppkom huruvida preskriptionsavbrott av
en nettofodran mellan bolagen hade inträffat. Bolagen
ingick inte i en koncern men ägarna till de olika bolagen
tillhörde samma familjekrets. HD konstaterade att en
preskriptionsavbrytande handling skall ha riktats till och
verkställas av en person med behörighet att företräda
bolaget. HD förde därefter ett resonemang om hur ett
allt för snävt krav ifråga om behörighet att företräda
ett bolag kan få negativa konsekvenser för tredje man. I
fallet hade avstämningar mellan bolagen skett årligen
varför huvudsyftet med preskriptionsinstitutet ansågs ha
blivit tillgodosett. Preskriptionsavbrott ansågs ha
skett. HD ansåg således att de personer som skött avstämningen
mellan bolagen fick anses ingå i bolagens organisation
och haft tillräcklig behörighet att företräda bolaget
för att preskriptionsavbrott skulle föreligga.
Avgörande för rättsfallet torde vara rättshandlingens
(preskriptionsinstitutets) art. HD uttalar sig om syftet
med rättsregeln och kommer fram till att behörighet vad
gäller den aktuella rättshandlingen förelegat. Det är
dock tveksamt om samma personer skulle haft behörighet
att företa någon annan rättshandling för bolagens räkning.
NJA 1990 s 591
En föreståndare med ledande ställning vid en avdelning
inom ett företag hade ställningsfullmakt att ingå avtal
om köp och försäljning av maskiner. Målet gällde om
personen haft behörighet att ingå avtal med anledning av
hävning av ett köp.
En föreståndare vid ett bolags försäljnings- och inköpsavdelning
hade sålt en maskin till ett danskt företag. Köparen
hade sedermera hävt köpet samt begärt skadestånd och
att erlagd köpeskilling skulle återgå. Föreståndaren
för det säljande bolaget träffade en uppgörelse med köparen
som gick ut på att 110 000 DM skulle utbetalas till köparen.
Någon utbetalning skedde dock ej. Maskinleverantören
bestred betalningsskyldighet med invändningen att företaget
inte var bundet av avtalet då avdelningsföreståndaren
ej haft behörighet att träffa det aktuella avtalet.
HD behandlade inledningsvis huruvida föreståndaren haft
behörighet att ingå avtalet enligt sedvänja. HD inhämtade
utlåtande från Stockholms Handelskammare. Av utlåtandet
drog HD slutsatsen att någon sedvänja för det aktuella
avtalet inte kunde anses föreligga, bl.a. då avtal av
detta slag får anses mindre vanliga och kan vara av stor
ekonomisk betydelse. Efter detta prövade HD huruvida behörighet
enligt kombinations- eller toleransfullmakt förelåg. HD
konstaterad att så inte var fallet.
Avgörandet har uppmärksammats i doktrinen. Både
Adlercreutz som Grönfors har ansett att det var köparen
som tog en risk när han träffade uppgörelsen med en
representant för huvudmannen. Det har ej ansetts vara
huvudmannens skyldighet att upplysa köparen om föreståndarens
bristande behörighet. Fallet belyser att det här rör
sig om rättshandlingar som får anses ligga i
periferin/ytterkanterna av ställningsfullmaktens gränser.
Institutet ställningsfullmakt är särskilt anpassat till
schablonartade, ofta upprepade och likartade
transaktioner. Detta ansåg HD ej föreligga i rättsfallet.
NJA 1992 s 168
En tjänsteman, platschef, vid ett finansföretag hade lämnat
ett muntligt anbud avseende leasingavtal för två
maskiner för spiktillverkning. Målet gällde huruvida
behörighet för tjänstemannen att göra detta förelåg.
HD fastslog att enligt branschsedvänja träffas
leasingavtal först efter att kreditprövning genomförts.
Detta gjordes av finansföretagets centralkontor i
Stockholm. Någon kreditprövning hade ej skett i målet.
HD inhämtade yttrande från Finansbolagens Förening. Av
yttrandet framgick att sådana avtal enligt branschkutym
träffas skriftligen. HD fann att endast tjänstemannens,
platschefens, ställning ej var tillräckligt för att behörighet
att träffa det aktuella avtalet förelåg. HD utredde
också huruvida det förelåg några ytterligare omständigheter
som kunde ge tredje man uppfattningen att det muntliga
anbudet skulle anses bindande för finansföretaget. Några
sådana omständigheter förelåg ej, trots att finansföretaget
hade publicerat en annons i lokaltidningen där det
framgick att finansföretaget öppnat ett nytt lokalkontor
på orten samt namn, titel och bild publicerats på tjänstemannen.
HD ansåg således ej att publiceringen av annonsen medförde
att motparten fått intrycket av att tjänstemannen haft
en sådan ställning att denne haft behörighet att träffa
avtal av det aktuella slaget. Vid avsaknad av sedvänja fäste
HD således ingen vikt vid hur tredje man eventuellt
uppfattat tjänstemannen behörighet. Detta överensstämmer
med principen (se 2.2.1.2) om att sedvänja måste föreligga
för att huvudmannen skall bli bunden av en rättshandling.
NJA 1992 s 782
Målet gällde huruvida behörighet för en skadereglerare
förelåg, efter det att brand uppstått i ett hotell, att
binda sin huvudman, ett försäkringsbolag, trots avsaknad
av giltigt försäkringsavtal mellan hotellet och försäkringsbolaget.
I rättsfallet hade brand inträffat när hotellet saknade
försäkring på grund av att premien hade betalats in en
dag för sent. Något ansvar för försäkringsbolaget på
avtalsrättslig grund ansåg HD ej föreligga. En anställd
skadereglerare vid försäkringsbolaget hade såväl
muntligen som skriftligen meddelat hotellet att försäkringsbolaget
skulle ansvara för de skador som uppkommit på hotellets
fastighet med anledning av branden. Detta kom sedermera
att bestridas av försäkringsbolaget som hävdade att
skaderegleraren ej varit behörig att göra en sådan utfästelse.
HD prövade huruvida skaderegleraren kunde anses ha haft
behörighet för den aktuella utfästelsen baserad på sin
ställning. Avsaknaden av lagstadgade regler på området
ledde till att HD fick avgöra frågan om förekomsten av
sedvänja på området. Utlåtande från bl.a. Försäkringsförbundet
inhämtades. I detta konstaterades att ”Förbundet har därvid
uttalat att det inte finns någon sedvänja av innebörd
att försäkringsbolagen godtar att sådana betydelsefulla
och principiellt viktiga ändringar av försäkringsavtalen
får göras av skaderegleraren.” HD ansåg ej att den
utfästelse som skaderegleraren hade gjort var bindande för
försäkringsbolaget, då utfästelsen ej ansågs falla
inom ställningsfullmaktens gränser.
HD hänvisade till NJA 1990 s 591 och fastslog att ställningsfullmakten
vanligtvis är utformad för ”i det dagliga livet
upprepade rättshandlingar”. Något skydd för tredje
man som litat på skadereglerarens uppgifter tillmätte ej
HD, då den aktuella utfästelsen var allt för mycket
avvikande från en skadereglerares normala
arbetsuppgifter.
NJA 1996 s 252
En byggentreprenör, hade erhållit en spärrförbindelse
i en bank undertecknad av banken och av en byggherre. I
enlighet med spärrförbindelsen skulle under vissa förutsättningar
byggentreprenören ha rätt till 9,87 miljoner kronor som
byggherren hade som fordran på banken. Efter en tid upptäckte
byggentreprenören att förbindelsen ej var tillräcklig för
att även täcka in mervärdesskatten i uppdraget från
byggherren. Byggentreprenören fick efter diskussioner med
såväl byggherren och banken ett brev från banken där
det framgick att spärrbeloppet även inkluderade mervärdesskatt
och således uppgick till 12,34 miljoner kronor. HD
konstaterade att byggentreprenören inte haft anledning
att utforska behörigheten hos den tjänsteman som skrivit
brevet för bankens räkning.
HD fann att brevets innehåll varit vilseledande och att
byggherren ej utfäst att förbindelsen även skulle gälla
inklusive mervärdesskatt. HD fann att banken i detta fall
orsakat skada och att byggentreprenörens skada skulle ersättas
av banken. HD fann att ställningsfullmakt förelåg
baserat på s.k. ändamålsövervägande.
I och med rättsfallet har HD utvecklat ett ansvar för
juridiska personer i detta fallet för den information som
lämnats från denne och som tredje man sedermera valt att
agera utifrån.
NJA 1998 s 304
Ett dödsbo bestod av en fader och dennes tre döttrar. En
dödsbodelägare hade gett tillstånd till sina grannar
att uppföra ett garage på den av dödsboet ägda
fastigheten. Målet gällde huruvida en dödsbodelägare
(fadern) haft behörighet att ingå avtal avseende upplåtelse
av mark för garagebyggnaden. Fadern hade tidigare
gentemot grannarna vidtagit olika rättshandlingar för dödsboets
räkning, bl.a. hade upplåtelse av mark för
potatisodling gjorts, upplåtelse av mark för vinterförvaring
av en båt samt upplåtelse av mark för ett dike. Sistnämnda
rättshandling hade övriga dödsbodelägare dock samtyckt
till. Efter det att fadern gått bort invände två av dödsbodelägarna
mot att fadern upplåtit mark för uppförande av garage på
fastigheten. Dessa ansåg inte att fadern hade haft behörighet
att binda dödsboet för en sådan upplåtelse.
HD konstaterade att fadern utåt sett, gentemot tredje man
uppträtt som att han haft behörighet att binda dödsboet
i frågor som rörde den löpande förvaltningen av
fastigheten. Upplåtelse av mark till ett garage ansågs däremot
inte vara en sådan rättshandling som hörde till den löpande
förvaltningen. Den aktuella rättshandling ansågs därför
inte falla inom ramen för den allmänna ställningsfullmakt
som fadern hade på grund av att han ensam bott på
fastigheten. HD diskuterade även huruvida kombinations-
eller toleransfullmakt kunde anses föreligga. Detta
besvarades nekande av HD. Genom rättsfallet kan sägas
att skyddet för tredje man i detta fall, grannarna, fått
stå tillbaka till förmån för skyddet för att en part
att ej skall bli bunden av rättshandlingar som ej godkänts.
NJA 2001 s 191 I
Ett företag hade beviljats kredit av en bank. Som säkerhet
för krediten hade banken av en av företagets delägare,
en privatperson, erhållit en generell borgen. När
borgensåtagandet lämnades hade mannen förhandlat med en
tjänsteman i banken, som var regionchef och tillika vice
VD. Ett muntligt avtal som begränsade borgensåtagandet i
tiden hade då träffats. Tanken var att banken skulle erhålla
en annan säkerhet för lånet, i form av en säkerhetsöverlåtelse
som det låg på bankens ansvar att ordna. Så skedde
emellertid ej. Privatpersonen krävdes av banken på
betalning i enlighet med det ursprungliga borgensåtagandet.
Han invände att borgensåtagandet varit begränsat i
tiden och att borgensåtagandet upphört att gälla.
Banken i sin tur hävdade att banktjänstemannen ej haft
behörighet att ingå överenskommelsen.
HD hade att ta ställning till huruvida banktjänstemannen
på grund av sin ställning haft behörighet att ingå det
aktuella avtalet (jmf 10 § 2 st AvtL). Utlåtande från
Svenska Bankföreningen inhämtades för att undersöka förekomsten
av sedvänja. Av utlåtandet framgick att bankföreningen
ansåg att det var vanligt förekommande att avtal träffas
för bankens räkning av olika anställda som via sin ställning,
enligt sedvänja, har för bankens räkning rätt att träffa
bindande överenskommelser, ”verksamhetens behöriga gång
får anses vara beroende av att dylika överenskommelser
kan träffas” . HD ansåg att överenskommelsen var
bindande för banken. HD får närmast anses ha fört ett
ändamålsresonemang utifrån hur ställningsfullmakten
skall fungera i det enskilda fallet (jmf ovan 2.2.1.3). HD
beaktade vidare att en kund ofta inte kan avgöra huruvida
den person som han förhandlar med har en begränsad behörighet
på grund av interna regler; ”… det för bankkunder
mestadels är förenat med betydande svårigheter att
skaffa sig kännedom om hur beslutsbefogenheter är fördelade
mellan olika tjänstemän inom banken”. Värt att notera
är att HD fäste relativt stor vikt vid den befogade
tillit som bankkunden haft anledning att sätta till de
olika personer inom banken som denne hade varit i kontakt
med. Till viss del torde man kunna utläsa av domskälen
att av vad som utgör sedvänja enligt 10 kap 2 § AvtL
egentligen består av den befogade tilliten från tredje
man.
NJA 2001 s 191 II
En banktjänsteman som var chef för ett bankkontor hade
träffat avtala om att tre låntagares (syskon)
betalningsskyldighet skulle begränsas. Avtalet innebar
att betalningsskyldigheten begränsades till vad som kunde
erhållas vid en försäljning av en av syskonen ägd
fastighet. Tidigare hade syskonen haft ett personligt
betalningsansvar för lånet, något som i och med det nya
avtalet föll bort. Banken hävdade att den ej var bunden
av banktjänstemannens överenskommelse med syskonen, då
tjänstemannen ej haft behörighet att ingå det aktuella
avtalet med låntagarna. Banken krävde syskonen
solidariskt på ett belopp utöver vad som kunde fås ut
av den pantsatta fastigheten. Syskonen å sin sida bestred
kravet med hänvisning till den nya överenskommelsen.
HD hade att ta ställning till huruvida banktjänstemannen
haft behörighet på grund av sin ställning att ingå överenskommelsen
med bindande verkan för banken. HD inhämtade utlåtande
från Svenska Bankföreningen samt hänvisade till bankföreningens
utlåtande i NJA 2001 s 191 I. HD uttalade att det ofta
finns anledning att förutsätta att den tjänsteman som
agerar och ingår olika avtal med en bankkund genom sin ställning
har behörighet att träffa olika löpande avtal, detta
trots eventuella interna regler som normalt bankkunden
inte känner till. Det är endast när det finns en
befogad anledning för kunden att känna osäkerhet
avseende företrädarens behörighet som det är rimligt
att ställa krav på att kunden skall efterforska tjänstemannens
behörighet eller befogenhet. HD konstaterade att banktjänstemannen
haft behörighet att träffa överenskommelsen med
syskonen och att banken var bunden av denna. Bundenhet
uppkom till följd av tjänstemannens ställning trots att
överenskommelsen avsåg ett betydande belopp och att
avtalet hade fått en ovanlig konstruktion. Ett justitieråd
var skiljaktig och ansåg att det tidigare i rättspraxis
ställts relativt stränga krav för att sedvänja skulle
anses kunna föreligga.
I och med NJA 2001 s 191 I och II har HD utvidgat ramarna
för vilka rättshandlingar som faller inom den allmänna
ställningsfullmakten i vart fall i jämförelse med
tidigare praxis. Särskilt intressant är att HD närmast
”fyller ut” eventuell avsaknad av sedvänja då tredje
man har en befogad tillit till fullmäktigen. Åtminstone
anses sedvänja som grund för behörighet i vissa fall
kunna kompletteras med den befogade tillit tredje man kan
ha till bankföretagens anställda/representanter. En viss
överensstämmelse vid utvidgande av den allmänna ställningsfullmakten
i förhållande till toleransfullmakten skulle eventuellt
kunna läsas in i HD:s domskäl.
NJA 2002 s 244
Målet gällde omfattningen av behörigheten för en vice
kontorschef vid ett bankkontor. En privatperson hade sålt
sina aktier i ett bolag för 110 miljoner norska kr. 60
miljoner skulle betalas inom tre veckor och resterande 50
miljoner skulle erläggas senare. I samband med avtalets
ingående utfärdade tjänstemannen två bankgarantier om
sammanlagt 50 miljoner svenska kr. Säljaren av aktierna
krävde sedermera banken på 50 miljoner svenska kr.
Banken bestred betalningsskyldighet. Som grund för
bestridandet åberopade banken dels att banktjänstemannen
inte haft behörighet att ingå avtalet, att säljaren
redan erhållit betalning samt att bankgarantierna upphört
att gälla på grund av senare inträffade omständigheter.
HD hade att avgöra huruvida banktjänstemannen haft ställningsfullmakt
att utfärda bankgarantierna. HD konstaterade att banktjänstemannen
inte var firmatecknare och att han hade rätt att bevilja
kredit utan säkerhet upp till 100 000 kr och 500 000 kr
med säkerhet. Bankkontorets omsättning uppgick till 250
miljoner kr och hade en kreditgräns på 2 miljoner kr. HD
konstaterade huruvida ställningsfullmakt förelåg inte
endast kunde vara en ren bevisfråga/utredningsfråga. HD
refererade till tidigare praxis där ställningsfullmakt
har ansetts föreligga trots att man ej kunnat knyta behörigheten
till lag eller sedvänja då behörighet har ansetts som
ändamålsenlig. Detta är närmast att ses som ett förtydligande
av den utvidgade praxis som HD fastslagit genom bl.a. NJA
2001 s 191 I och II. I dessa mål fann HD att behörighet
förelåg med hänvisning till att det fick anses som ändamålsenligt.
Det aktuella rättsfallet skiljer sig dock från NJA 2001
s 191 I och II i flera avseende. Varken bankföreningens
utlåtande eller utredningen i målet gav stöd för att
den gängse uppfattningen i branschen vid den aktuella
tiden var att en bank måste infria en bankgaranti som utfärdats
av en banktjänsteman i den vice kontorschefens ställning.
HD finner således att banktjänstemannen ej haft behörighet
att ingå den aktuella förbindelsen.
Om HD hade funnit banken bunden av avtalet kan man förmoda
att skyddet för tredje man skulle ha blivit alltför
omfattande. Avgörandet belyser närmast hur en rimlig
riskfördelning mellan tredjemans skyddsintresse och omsättningsintresset
kan göras. HD:s uttalande att utredningsplikten för
tredje man inträder om denne känner ”beaktansvärd osäkerhet”
måste tolkas relativt snävt, jmf NJA 2001 s 191 I och
II.
|
