1946, ett år efter att FN bildats inrättas Kvinnorkommissionen.
Den består idag av 45 medlemsländer som väljs på en
mandatperiod gällande 4 år. Kommissionen började sitt
arbete med att kartlägga inom vilka områden den värsta
diskrimineringen mot kvinnor fanns, och kunde då
konstatera att :
* Endast 31 länder hade kvinnlig rösträtt, (vilket
sedan dess de flesta länder har infört.)
* Flickor och kvinnor hade inte samma möjligheter till
utbildning som pojkar och män.
1950, skrevs endast 7 procent av flickorna in i
grundskolan. 1990, skrevs 81 procent in. Hur många år
flickorna går är däremot en helt annan sak. Många
flickor blir gravida vid en alltför tidig ålder och måste
därför lämna skolan eller också tvingas de hjälpa
till så pass mycket hemma att de helt enkelt inte har tid
att gå till skolan.
1995, kunde endast 62 procent av kvinnorna i FN:s medlemsländer
läsa och skriva jämfört med 79 procent av männen.
*Kvinnor hade svårt att få arbete, d v s betalt och i
statistiken synliga sådana. Kvinnors andel av den betalda
arbetsmarknaden har ökat stadigt de senaste 20 åren.
Men, variationerna är stora, från östasien där omkring
70 procent förvärvsarbetar till Nordafrika där endast
10 procent gör det.
*Det saknades nationella lagar som skyddade kvinnans rättigheter
i såväl privatliv som yrkesliv.
När konventionen väl kartlagt dessa 4 områden blev nästa
steg att utarbeta internationella normer och konventioner
för att få stopp diskrimineringen.
Sedan 1950 har omkring 50 konventioner som rör kvinnors rättigheter
utarbetas. En konvention om kvinnans politiska rättigheter
antogs av generalförsamlingen 1952. Konventionen trädde
i kraft 1954 och i januari 2000 hade 114 länder antagit
den, däribland även Sverige.
För konventionen om avskaffandet mot all diskriminering
mot kvinnor finns en särskild kommitté inrättad. «Committee
on the elimination of all forms of discrimination against
women».(CEDAW) Kommittén består av 23 medlemmar.
Många länder har dock gjort reservationer. De flesta gäller
; kvinnors sexuella rättigheter, frågan om abort samt
kvinnlig arvsrätt.
Sommaren 1993 hölls en världskonferens om mänskliga rättigheter
Wien. I slutdokumentet krävdes att alla former av våld
mot kvinnor avskaffades. Generalförsamlingen antog 1993
en deklaration om avskaffandet av våld mot kvinnor den 4
mars 1994 tillsattes en särskild rapportör om våld mot
kvinnor, våldets orsaker och dess konsekvenser. En följd
av dessa åtgärder är att våld mot kvinnor har fått ökad
politisk verksamhet. Den särskilda rapportören har till
uppgift att insamla och analysera tillgängliga data och
rekommendera åtgärder på internationell, nationell och
regional nivå för att utplåna våldet. Specialrapportören
Radhika Coomaraswamy har i sina rapporter tagit upp 3
olika områden i vilka kvinnor är särskilt utsatta ; i
familjen ( våld i hemmet, traditionella sedvänjor,
barnamord) i samhället (våldtäkt, sexuella
trakasserier, kommersialiserat våld såsom handel med
kvinnor, exploatering i arbetet samt kvinnliga gästarbetare)
och där staten har ett ansvar (våld mot kvinnor på
institutioner och i häkten, våld mot kvinnor i väpnade
konflikter och våld mot flyktingkvinnor).
OLIKA SLAGS VÅLD MOT KVINNOR :
Våld mot kvinnor i hemmet förekommer i såväl industriländer
som utvecklingsländer. Det har länge ansetts vara en
privat angelägenhet av omgivningen inklusive grannar,
samhället och de statliga myndigheterna. Men, dessa
privata angelägheter har en tendens att bli offentliga
tragedier. I USA blir en kvinna slagen var tjugonde minut.
Våld är orsaken till de flesta skador på kvinnor i
reproduktiv ålder. Mellan 22 och 35 procent av dem som
kommer till akutmottagningar har utsatts för fysiskt våld.
I Peru handlar 70 procent av alla brott som rapporteras
till polisen om kvinnor som blivit slagna av sina män. I
Pakistan slutade mer än hälften av de 400 anmälda fall
om våld i hemmet 1993 med att hustrun dog.
I många länder *föredras söner . Främst i Asien. I
Indien uppmanas många till att göra abort de gånger
fostret är en flicka med motiveringen att det är bättre
att spendera 38 dollar på en abort än 38000 dollar på
den blivande dotterns framtida hemgift. I en studie som
gjordes på ett stort sjukhus i Bombay kunde man
konstatera att 95,5 procent av alla foster som
identifierats som kvinnliga aborterades.
I en del länder föregås äktenskapet av en *hemgift. Om
denna inte betalas leder det ofta till våld. I Bangladesh
blev en kvinna helt vanställd sedan hennes make hade slängt
syra i ansiktet på henne. Den enda anledningen man kunde
finna var att hemgiften hade varit alltför liten. I
Indien bränns dagligen ca 5 kvinnor p g a dispyter rörande
hemgiften.
Enligt världshälsoorganisationen, WHO, har mellan 85 och
115 miljoner kvinnor genomgått någon form av "könsstympning"
och lider av dess skadliga effekter på hälsan. Varje år
uppskattas ca 2 miljoner flickor bli könsstympade. De
flesta bor i Afrika eller Asien, men ett allt större
antal finns bland invandrare och flyktingfamiljer i Västeuropa
och Nordamerika. I Frankrike dömdes en malier i domstol
sedan hans flickbaby dött av en infektion orsakad av könsstympning.
Ingreppet hade skett i hemmet.
Numera finns en ökad samstämmighet om att arbeta för
att avskaffa dessa sedvänjor, och det bästa sättet
tycks vara genom utbildningskampanjer som visar på de
allvarliga skadeverkningar dessa hanlingar får för hälsan.
Våldtäkt kan ske varsomhelst, även i familjen där det
då oftast handlar om våldtäkt inom äktenskapet eller
incest. Våldtäkt begås också i väpnade konflikter och
i flyktingläger. I USA visar färska undersökningar att
en våldtäkt genomförs någonstans i världen var sjätte
minut.
Specialrapportörens rapport understryker betydelsen av
utbildning för att medvetandegöra allmänheten om vilka
fruktansvärda konsekvenser en våldtäkt får för en
kvinna. Även poliser och sjukhuspersonal som möter våldtagna
kvinnor i sitt arbete måste få utbildning i vad det känslomässigt
innebär att ha blivit våldtagen.
I många länder anses inte "sexuella" övergrepp
på sin hustru vara ett brott : hon förväntas underkasta
sig. På så vis kan det vara mycket svårt att bevisa att
ett sexuellt övergrepp har begåtts såvida kvinnan inte
har grava fysiska skador. I sin rapport noterar
spcialrapportören att de låga straffen mot våldtäkt,
sexuella övergrepp samt sexuella trakasserier sänder ut
fel signaler till såväl brottslingen som allmänheten i
stort : «att kränkningar mot kvinnors sexualitet inte
har så stor betydelse».
Många kvinnor tvingas in i "prostitution" av
sina föräldrar, män, pojkvänner eller på grund av svåra
ekonomiska och sociala förhållanden. De luras också av
agenter som erbjuder «äktenskap på postorder» och
lovar att finna dem en make samt ett arbete utomlands. Det
resulterar ofta i att kvinnorna finner sig själva
illegalt instängda i bordeller under slavliknande förhållanden
där de misshandlas och fråntas sina pass. De flesta
kvinnor som faller offer för en sexhandlare hamnar i en
mycket svår situation. De finns i princip ingen väg ut
ur eländet igen.
Eftersom prostitution är olagligt i många länder är
det svårt för de prostituerade att träda fram och be om
skydd.
I Thailand arresteras ofta prostituerade som klagar hos
polisen. De skickas sedan tillbaka till bordellen efter
att de betalat sina böter.
|
